Klicka på bilden, för att se hela bilden
3 Doors Down, Bush, Creed, Disturbed, Nickelback, Shinedown och Staind är några av de mest självklara namnen från den för många kollegor så förhatliga post grunge/nu metalvågen. Till den gruppen kan definitivt också läggas Breaking Benjamin. Bandet har aldrig slagit överdrivet hårt utanför hemlandet USA, men där har de å andra sidan aldrig sålt sämre än guld med något av sina fem album. Sju miljoner “enheter” totalt har inhandlats av amerikanerna hittills. Imponerande och inte minst välfötjänt, tycker åtminstone jag som alltid upplevt att bandet konsekvent producerat starka album som hedrar denna minigenre, som jag faktiskt – och det tål att framhållas – verkligen uppskattar.
Men med detta sagt, när de nu för första gången står på en skandinavisk scen är det efter ett tumultartat decennium hittills som resulterat i att sångaren Benjamin Burnley nu står kvar som ende originalmedlem. Det hindrade dock inte comebackalbumet Dark Before Dawn från att nå förstaplatsen på Billboardslistan. Det var kvintettens första topplacerinng på denna prestigefylda lista, så vi talar triumf av högst oväntade mått, således.
Avslappnat fokus
Att kvintetten är inne i en bra period för tillfället är alltså knappast någon överdrift, och onsdagens knökfullt utsålda gig på Amager Bio utgjorde mycket riktigt ett gott testamente för detta. Det var en tajt gedigen combo där på scen, som levererade godset med avslappnat fokus utan större åthävor. Sedan vore det väl synd att påstå att herrarna står ut överdrivet mycket i sin post-grungeklass, i mina öron kan de utan större möda karaktäriseras som en mix av ett Creed utan den andliga tonen och ett Staind som lämnat det värsta mörkerseendet hemma.
Bandet hederar emellertid sina rötter, inte minst har de en respektabel sångkatalog med många fina melodier. Sådant som energiska genombrottshiten Polyamorous, vackra balladen Ashes of Eden och riffglatt catchy Until the End utgjorde påtagliga bevis på detta denna kväll.
Begränsat showmanship
Ändå vore det synd att påstå att Pennsylvaniabandet knockade fullt ut. Visst, medelnivån var hög, både den utstrålande harmonin och professionalismen talade till deras fördel. Fast lite jämntjockt tedde sig det hela allt. I alla fall ur showsynpunkt. Precis som många andra band i genren har de svårt att omvandla den inåtvända och ångestladdade tonen i musiken till någon form av showmanship på scen. För där sjuttio- och åttiotalshårdrocken var extrovert och utlevande är 00-talets inåtvänd och sökande, och då har jag inte ens sagt något om grungens malande gnällfester.
En älskvärd sångare
Det går dock inte att bortse ifrån att responsen denna kväll var oväntat entusiastisk. Inte minst allsången imponerande. I favoriter som Breath och extranumret The Diary of Jane sjöng fansen både versen och refrängen i det närmaste felfritt, varpå Burnley vid något tillfälle uttryckte sin djupa tacksamhet.
– Danmark, vi älskar er så mycket, tack för att ni är så vänliga, sade sångaren, och lät faktiskt som om han menade det.
Ändå var det roliga över efter bara åttio minuter. Lite snålt om ni frågar mig. Betänk gärna att det finns mången artister som är tjugo, tjugofem år äldre som utan vidare kör på i alla fall en halvtimme till för att nu sätta det hela i ett vidare perspektiv. Då poppar frågan “Varför så kort?” förmodligen omgående upp i huvudet, och det känns faktiskt rätt onödigt.
skriven 2017-09-07
