Klicka på bilden, för att se hela bilden
När man kommer till Babel kan man undra om det är poesikväll eller rockkonsert som ska gå av stapeln. Frågan är hur vanligt det är med stående publik i flera etage på vanliga poesikvällar, men så är John Cooper Clarke inte heller en vanlig poet. Han slog igenom i England på 70-talet, uppträdde med band som Sex Pistols, Siouxie and the Banshees och Joy Division och framförde sina dikter på Glastonbury 1981.
Karriären gick sn i botten på grund av ett tungt missbruk, men han lyckades komma tillbaka och har de senaste åren nått ut till en bredare publik än någonsin, med nya uppträdanden på Glastonbury och TV-framträdanden i bland annat Would I Lie To You? och Celebrity Antiques Road Trip.
Hans dikt Evidently Chickentown användes i The Sopranos och Arctic Monkeys version av I Wanna Be Yours har över två miljarder spelningar på Spotify.
Med självsäkerheten som hos en rockstjärna
Så hur recenserar man en kväll med John Cooper Clarke? På pappret är det en kväll med poesi, men i verkligheten är det en blandning av spoken word, stand up och anekdoter framfört med självsäkerheten av en erfaren rockstjärna. Den som förväntar sig en stillsam poesiafton kommer bli besviken, men ser man sig runt i publiken, och känner på stämningen så inser man att det här påminner mer om en konsert.
Kvällen inleds med en genomgång av gästlistan, en dikt där Clark, enligt honom själv, går igenom alla hans bekanta i Malmö som är bjudna och enligt egen utsago är han så lyckligt lottad att alla han känner har namn som rimmar. Allt går i högsta fart, och man kan inte annat än att bli imponerad av hastigheten, Clark är ändå 75 år gammal nu.
Nackdelen med att ha slutat med droger
Han fortsätter med att gå igenom fördelarna med hyrbilar i Hire Car (Show this motor no respect / bump it, dump it, call collect / what else do the firm expect / it’s a hire car baby) och nackdelen med att ha slutat med droger i Get Back on Drugs You Fat Fuck (They say I’m piling on the pounds but that ain’t the only reason I suck. / “Put the doughnut down and get back on drugs, you fat fuck.)
Minimalistisk dikt om nekrofili
Clarke blandar friskt under kvällen, vi bjuds på en limerick (”Who doesn’t love a limerick?”, undrar han lite retoriskt), vi får en minimalistisk dikt om nekrofili på endast två rader innan vi bjuds på Beasley Street, en av dikt om fattigdomens Salford som Clarke berättar att han oroar sig för att Thatcher använde som inspiration.
Uppföljare till Beasley Street
Som motvikt skrev han 2010 en uppföljare vid namn Beasley Boulevard, som beskriver området efter gentrifiering till samma melodi som föregångaren. Området som tidigare beskrevs med orden “A lightbulb bursts like a blister / The only form of heat / Here a fellow sells his sister / Down the river on Beasley Street” har nu blivit hippt med “Noodle bars and poodle parlours”. Inte helt klart vilket Clarke föredrar när man lyssnat på bägge.
Vacker hyllning till vardagskärleken
Kvällen avslutas med tre publikfavoriter (hur många poeter kan skryta med att ha Greatest Hits?). She’s Got a Metal Plate in Her Head är från 1979 är en något underlig historia om en kvinna som dyker ner i en tom pool och slår i huvudet. I’ve Fallen In Love With My Wife är en vacker hyllning till vardagskärleken (I’m her fella, she’s my mate, she steals the chips right off my plate /No wonder I’m losing weight – I’ve fallen in love with my wife), en dikt som visar att inte allt är grått i Clarkes värld.
Fuck finns med över hundra gånger
Sista numret blir Evidently Chickentown, en dikt där ordet fuck finns med i en imponerande mängd, en bra bit över hundra gånger om man räknar. Det här är en dikt som han själv säger inte kan framföras på TV då personen som trycker på beep-knappen hade blivit överansträngd.
En passande avslutning på en väldigt underhållande kväll. Skulle jag ha någon kritik så är det avsaknaden av I Wanna Be Yours, och min personliga favorit Twat, men man kan ju inte få allt här i livet.
