Klicka på bilden, för att se hela bilden
Med undantag för den totalfloppande självbetitlade kristna debuten under namnet Katy Hudson 2001 har det i stort sett varit så kallad smooth samling hela vägen för Katy Perry. Redan den ”riktiga” debuten One of the Boys sju år senare knockade världen genom att sälja sju miljoner exemplar och yngla av sig fyra stora hits, inklusive I Kissed a Girl och Hot ’n’ Cold.
Och sådär har det fortsatt ända fram till våra dagar. Fast i samband med releasen med nya albumet 143 har kontroverser blossat upp. Först var det samarbetet med ständige producenten Dr. Luke som orsakade upprörd kritik eftersom denne blivit stämd för övergrepp på sångerskan Kesha i en sedermera segdragen juridisk karusell. Som om inte detta vore nog har kritiken för nya verket på sina håll varit hård.
Inte fasen ”extremt dåligt”
”Det sämst recenserade albumet i hennes karriär”, som det heter på engelska Wikipedia, och omdömen som katastrof, tråkigt, daterat, själlöst och en dödsstöt (för Perry) har figurerat i diverse publikationer.
Men hur dålig på en skala är då 143, kan man undra. Tja, inte fasen är det så extremt dåligt som det hävdas. För många kollegor är det antingen toppen eller botten som gäller. Något mer subtila och nyanserade formuleringar eller ljumna medlebetyg ger inga rubriker. Som bekant.
För att vara nere med kidsen
Sedan har väl i ärlighetens namn inte allt som skrivits om detta verk bestått av uselheter. Det finns trots allt en del positivt att hitta också. Men varför har hon tagit ett nytt – typ – musikalskt grepp riktat mot dansgolvet. Säg det. Kanske för att vara nere med kidsen, kanske för att förnya sig för sin egen skull för att alltjämt vara relevant i poplandskapet som nybliven fyrtioåring
Men vem vet vad som rörde sig i hennes huvud under den kreativa processen drog igång.
Oemotståndlig diskodänga
Fast oavsett vilket. Som helhet är väl inte det här inte vokalissans bästa stund. För egen del hade jag till exempel föredragit om hon hållit mer fast vid sin tydligt utmejslade poprepertoar, men istället har hon alltså försökt förnya sig med siktet inte sällan inställt på dansgolvet.
Detta betyder emellertid inte att det här är ett kasst album. All the Love är till exempel en tämligen oemotståndlig diskodänga. Refrängen sitter omgående som en smäck. I samma anda avverkas Wonder. Och Crush. Typ. Med den skillnaden att man här får sig en dos av gammal trevlig synthpop à la 80-tal.
Mer sånt, tack
Truth, å andra sida minner en hel del om klassisk Perry-pop.
Mer sånt. tack. Det är den här typen av alster jag gärna sett mer av. Och mindre av sådant som avskalat housedoftande Nirvana och likartade Lifelines, bör tilläggas.
Stärkande feminism i grälla färger och naken hud
Ja, och sedan har vi förstås Woman’s World. En låt med mycket att säga. Ett stärkande feministiskt budskap icke desto mindre. Som pushar det samma med grälla färger, humor och mycken naken hud, som säkert får tonåringar i alla åldrar att smacka nöjt utan att ta minsta notis om vad poängen är och vad som vill sägas..
Lustigt vissa blivit så provocerade
Om det kan man säga mycket. Vilket många tydligen redan gjort, och det har inte alltid varit positiva åsikter som vädrats. För egen del kan jag väl säga att videons upplägg onekligen tar bort uppmärksamheten från budskapet, men det är om inte annat en underhållande video som gör själva låten bättre än vad den i själva verket är.
Sedan kan jag tycka att det på sitt sätt är ganska lustigt att vissa blivit så provocerade av Perrys approach i videon. Får nog säga att det säger mer om folket än om sångerskan själv.
Modig uppe fluffiga luftslottet
Så summa summarum står jag alltjämt på Perrys sida. 143 innehåller trots ett gott antal goda pärlor. Samtidigt kan jag faktiskt tycka att vokalissan på sitt sätt varit ganska modig när hon suttit där i sitt fluffiga luftslott någonstans och funderat över hur positionen i toppskiktet ska kunna upprätthållas i en ständigt ombytlig och oförutsägbar (pop)värld.
Särskilt som hon samtidigt försökt ge lite välbehövlig glamourös boost åt feminismen i en värld av maktkåta anti-demokratiska strong men.
