SMILE 2 – är länge bra, men filmens mytologi hänger inte riktigt ihop

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Parker Finn
Skådespelare: Naomi Scott, Rosemarie DeWitt, Miles Gutierrez-Riley, Peter Jacobson, Raul Castilo
Premiär: 2024-10-18
Betyg: 2

Jag recenserade aldrig Smile, en skräckfilm från 2022 med manus och regi av Parker Finn. Jag minns inte varför, kanske pressvisades den inte, kanske var jag bortrest, kanske glömde jag bort den.Smile gick oväntat bra på bio och många tyckte att den var otroligt bra och otäck.

Jag såg den senare på någon streamingtjänst. Jag tyckte inte att den var speciellt märkvärdig. Faktum är att jag redan hunnit förtränga den, jag har glömt bort nästan hela filmen och kommer knappt ihåg vad den handlar om. Den gjorde alltså inget djupare intryck på mig. Jag vill inte påstå att Smile 2 är kass, och med tanke på att den skrämde så många måste den ha något, men för mig var det bara ännu en mainstream-skräckfilm i mängden.

Nu har Parker Finn skrivit och regisserat en uppföljare. En bra bit in i Smile 2 tänkte jag att, jodå, det här är mycket bättre än den första filmen, det här är inte dumt alls. Sedan ändrade jag uppfattning.

Gravt kriminella typer

Smile 2 inleds med en våldsam och blodig prolog, i vilken en Joel (Kyle Gallner) från den första filmen försöker bli av med demonen, eller varelsen, som besitter hans kropp. Joel måste se till att den hoppar in i en annan värdkropp, som han sedan ska döda, eller hur det var. Joel ger sig på ett par gravt kriminella typer och allt går åt skogen. Denna prolog är bättre än resten av filmen.

Från nyinspelningen av Aladdin

Därefter presenteras vi för filmens huvudperson, sångerskan Skye Riley – och jag blir förvirrad. Skye spelas av Naomi Scott, den engelska skådespelerskan och sångerskan från bland annat nyinspelningen av Aladdin, som jag inte sett. Skye Riley är otroligt lik James Franco. Hon ser ut som en ung James Franco – fast flicka. Och söt. Hon är så lik James Franco att jag trodde att det var hans lillasyster. Men de är inte släkt alls.

Andra gången i år

Nå. Skye sjunger och dansar, hon ägnar sig åt värdelös popmusik och jag tänkte att det är andra gången i år vi får se en thriller som fokuserar på en popsångerska med hemsk repertoar. M Night Shyamalans hopplöst usla och skrattretande Trap (som jag inte heller recenserat) handlade också om en popsångerska, spelad av Shyamalans måttligt begåvade dotter Saleka Shyamalan.

Besatt av smile-demonen

Den omåttligt populära Skye Riley ska göra comeback efter att ha varit borta ett år. Hon har haft drogproblem och råkade ut för en biloycka, i vilken hennes pojkvän omkom. Skye är nu nykter och har ett stort ärr på magen, samt ryggproblem. På grund av sina tidigare drogproblem får hon inte ta några starka mediciner som fungerar och lindrar ryggsmärtorna.

En kväll får hon nog av smärtorna och uppsöker en kille hon brukade köpa droger av. Det visar sig att den här killen har blivit besatt av smile-demonen. Medan Skye är där, dör killen en våldsam död – och det ser inte bättre ut än att demonen hoppar in i Skye.

Skye ställer till det för sig

Nu börjar Skye att bete sig märkligt – och hon ser syner. Otäcka saker sker. Folk dör. Folk med otäcka leenden dyker upp. Skye måste komma på ett sätt att stoppa demonen. Skye ställer till det för sig igen, hon filmas när hon gör dumma saker, och hennes oförstående, själviska och dominanta mor (Rosemarie DeWitt), som även är något slags manager, blir förbannad.

Snaskigt blodigt våld

Som sagt: länge tyckte jag att det här var rätt bra. Naomi Scott är bra i huvudrollen, hon har ett bra ansikte och uttrycksfulla ögon, vilket är ett måste i en film som den här. Filmen innehåller flera väldigt brutala scener och en del snaskigt, riktigt blodigt våld.

… Men sedan började jag känna att filmens mytologi inte riktigt funkar. Den håller inte ihop. Det är som om Parker Finn inte tänkt igenom sin mytologi, eller så lyckas han inte redogöra för den. Det är ganska oklart vad det är för demon, vad den är ute efter, hur allt går till och hur den stoppas. Så tyckte jag att fallet även var med It Follows, som jag inte gillade. Det tänjs på reglerna och det blir lite anything goes. Som om de hittar på efter hand.

Varar en dryg halvtimme mer än nödvändigt

Jag tröttnade på Smile 2, eftersom den liksom bara fortsatte och fortsatte på ett ganska planlöst sätt. Lång är filmen också, två timmar och sju minuter, vilket är en dryg halvtimme mer än nödvändigt. Hade Smile 2 varit kortare hade jag antagligen tyckt bättre om den. Det är mycket möjligt att jag tyckt att det här var en rätt bra film om den vore en halvtimme kortare. Här finns många riktigt bra inslag.

Det dricks vatten från Voss hela tiden

Slutligen måste jag nämna filmens fullkomligt skamlösa produktplacering. Skye har blivit tillsagd att för att dämpa suget efter droger, ska hon dricka mycket vatten. Så det gör hon. Buteljerat vatten från Voss. Därför får vi se Voss-flaskor i bild ett oräkneligt antal gånger. Det dricks Voss hela tiden, kylskåpen har glasdörrar så att vi ska se att det finns massor med Voss på hyllorna. Skye håller flaskorna så att vi ska kunna läsa att det står Voss på dem. Jag tappade fokus på handlingen och började istället att spana efter Voss-flaskor – som vore det J&B i en italiensk 70-talsfilm.

print

Våra samarbetspartners