Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jakob Ekvall
Skådespelare: Inez Micaella Andersson, Emelie Lihav, Victor Iván, Wilma G. Sand, Karl Hauptmann
Premiär: 2024-10-18
Betyg: 3
Nu är det återigen dags för ny, svensk skräckfilm på bio. Det har ju blivit en hel del av den senaste tiden. Förr gjordes det aldrig svensk skräck, eller nästan aldrig, men nu börjar jag tappa räkningen på alla nya svenska skräckfilmer.
De flesta av de här skräckfilmerna har en sak gemensamt: de är inte bra. Tvärtom, många av dem är förskräckliga. Den nya filmen Virgo är antagligen den billigaste av de här filmerna, vilket bara är en gissning från min sida, men samtidigt är den nog den bästa av de svenska skräckfilmer som gått upp på bio de senaste åren. Virgo är inte jättebra – men den är så sympatisk att det inte går att tycka illa om den.
För manus och regi står Jakob Ekvall, en kille som kommer från Göteborgs punkscen. Jag inbillade mig att det här skulle vara punkrockskräck i Göteborgsmiljö – men det stämmer bara delvis. Jag blir inte riktigt klok på exakt var den här filmen utspelas och var den är inspelad, vi får bara se interiörer, mörka bakgator, skogsvägar, och det pratas om att de är på väg till Sundsvall. Gothenburg Film Studios nämns i eftertexterna.
Ute på misslyckad turné
I handlingens centrum hittar vi Göteborgsbandet The Raspberries, ett fiktivt punkband. Deras repertoar låter lite grann som smutsig 70-talspunk, vilket är trevligt. En i bandet är kille, resten av medlemmarna är tjejer. Inez Micaella Andersson spelar Siri, som vikarierar som sångerska. Hon är lite blyg och osäker, och har en tendens att komma av sig. Trummisen Beatrice (Emelie Lihav) är desto tuffare.
Bandet är ute på en rätt misslyckad turné, de kuskar runt i en bil och senaste gaget bestod av ett par hundralappar, det kom inte så många och tittade. På nästa spelning dyker det upp en glad och söt tjej i publiken, Ava (Wilma G Sand), hon börjar prata med bandet, hon är lite påflugen och överdrivet trevlig. Det visar sig att bandet inte har någonstans att övernatta innan de åker vidare till Sundsvall och de har inte råd att ta in på hotell. Ava tycker att de kan bo hemma hos henne, hon bor i ett stort hus i skogen.
Hemma hos Ava partajas det, Ava är jättepositiv till allting, och hon är intresserad av astrologi. Därav filmens titel. Dock säger Ava av någon anledning ”virgin” (oskuld) istället för ”virgo” (jungfruns tecken), jag vet inte om detta är medvetet eller en tabbe. Hon frågar om Siri är oskuld.
När sedan spelningen i Sundsvall plötsligt och oväntat ställs in, blir det till att övernatta hos Ava en gång till. Men då händer det grejor … Ava är inte alls så snäll som hon verkade vara, hon var hela tiden ute efter något.
Lite som en rockdokumentär från 1981
Det dröjer nästan en timme innan Virgo börjar likna en skräckfilm. Större delen av den föredömligt korta speltiden känns det här lite grann som en rockdokumentär från 1981, ungefär. The Raspberries hänger på olika ställen. De pratar, de bråkar, de repar. Klubbesökare dricker öl och pratar. Det hela känns rätt autentiskt, kan kanske är mycket av det också autentiskt och improviserat. Jag associerade till filmer som Ebba the Movie och liknande.
När filmen sedan blir skräckfilm känns det som om Jakob Ekvall influerats en hel del av europeisk 70-talsskräck. Miljöerna gör att jag tänker på Torgny Wickmans Skräcken har 1000 ögon från 1970, men Avas perversa ritualer för även tankarna till Jess Franco och en del annan spansk film.
Sympatiskt och rätt charmigt
Jag ska inte påstå att jag tycker att filmen är otäck eller ens spännande, men mitt intresse hölls uppe hela tiden. Jag tyckte att det var rätt kul att följa det här bandet, ibland kändes det som en del fester jag var på när jag var ung, jag satt hela tiden och undrade vart allt skulle leda. Det uppstår en liten lesbisk romans och upplösningen är inte helt oblodig. Som sagt, det hela är sympatiskt och rätt charmigt.
Inte många filmiska extravaganser
Jag har ingen aning om vad budgeten låg på. Det kan inte ha varit speciellt mycket pengar. Här finns inte speciellt många filmiska extravaganser, tonen hålls dokumentär, och de visuella effekterna kan jag nog räkna på en hand. Av någon anledning är ljudet lägre mixat när det spelas musik, som om någon sagt till dem att sänka volymen. Det är lite märkligt. Fast kanske berodde detta på den lilla salongen där jag såg filmen?
När eftertexterna rullat klart följer en kort bonusscen. Denna ger mest en vink om att det kan komma en uppföljare.
