MIKE + THE MECHANICS, Amager Bio, Köpenhamn den 1 september 2017

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det fanns en tid då Mike + The Mechanics var Mike Rutherforts sidoprojekt till huvudsysslan i Genesis. Nu drygt trettio år efter bildandet är huvudbandet med all sannolikhet historia medan “mekanikerna” blivit hans enda självklara kontakt med musikvärlden. Samtidigt har många förändringar skett, i dagens läge är basisten ende kvarvarande originalmedlem. Inte minst är båda sångarna borta, Paul Young gick bort i en hjärtatttack redan 2000 medan Paul Carrack lämnade för gott fyra år senare för att satsa helhjärtat på solokarriären. Istället äntrade så småningom soloartisten Andrew Roachford och musicalvokalisten Tim Howar – känd från bland annat Londonuppsättningen av Rock of Ages – scenen med gott resultat.

Nygammalt band

Så att säga att det är samma band som då det begav sig vore naturligtvis missvisande. I alla fall på ett sätt. Ändå är anden i bandets göranden och låtanden kvar. Vid återbildandet 2010 lade sig Rutherford vinn om att bevara det ursprungliga soundet i så hög utsträckning som möjligt. Det är i det perspektivet man ska se dagens Mike + The Mechanics, och mycket riktigt kändes det som om man fördes tillbaka till mitten av åttiotalet och ett tiotal år framåt på det välbesökta Amager Bio.

Mike + The Mechanics har helt enkelt tagit steget in i samtiden, men enkom för att kunna fortsätta vara kvar musikaliskt i det förflutna. vilket är helt okej eftersom det här är ett band, vars största kännetecken ändå alltid varit tidlösheten. För att inte tala om otrendigheten. Det finns inget som är det minsta hippt och inne med Rutherfords skapelse, och det är precis så det ska vara. I en värld av dagsländor och hipnesssjuka behövs den här typen av band som en motvikt, så i mina ögon är dessa egenskaper mest bara en styrka.

Tajt turnépremiär

Fans av fullvuxen pop med vissa mogenrockstendenser hade således all anledning att vara nöjda i igår. Helheten lät nämligen överlag både tajt och bakåtlutat slickad med lyhördheten och samspelet på topp. Att det var turnépremiär kunde man knappast ha gissat, gänget på scen tedde sig så avslappnat de rimligen kunde vara.

Setlistan präglades föga förvånande i hög utsträckning av de mest självklara hitsen. Ja, också avverkades generöst med material från årets release Let Me Fly, en melodistark skapelse som faktiskt ter sig överraskande vital. Det var dessa två kategorier, som överlag dominerade, och precis som den slitna klyschan säger, så smälte alltihopa samman till en finfin enhet.

Genesissmakprov

Till och med den trogna och väldigt bejublade covern på Genesis Land of Confusion vävdes in med resten av materialet. Men så är är det också ett av det allra popigaste bidragen från Rutherfords tidigare band. Samma sak kan förstås knappast sägas om statiskt rytmiska I Can´t Dance, en något udda fågel sett vid sidan av resten av kvällens låtlista. Men detta nummer fick onekligen fansen att bli till sig i hasorna. En mindre dos lightprogg var tydligen precis vad som behövdes för att skapa bejublad variation.

Långt ifrån lika speciell var Roachfords bidrag från den egna katalogen, Cuddly Toy. Däremot var det här aftonens kanske mest energiska nummer. Sångaren jobbade hårt på att skapa extas med detta groovigt souliga rockalster, och gjorde det med minst sagt gott resultat.

Lyckade hits

Men som sagt; för övrigt dominerade hitsen. Bland höjdpunkterna märktes bland annat melankoliska Another Cup of Coffee, filmiskt folkdoftande Silent Running, luftiga Over My Shoulder och det alltid lika vemodiga extranumret. The Living Years.

Avslutande Word of Mouth i sin tur visade sig var ett anthem med givna allsångskvaliteter medan det nya materialet, typ souldoftande Save the World och den catchy The Best Is Yet to Come påminde oss alla om att förmågan att skriva starka poplåtar alltjämt är intakt efter drygt tre decennier.

Som helhet vilade en känsla av nytändning över Mike + The Mechanics denna kväll. Sextetten på scen gav ett gott formbesked präglat av spelsugenhet och harmoni. De visade att det finns en ljus framtid för alla kvalitetsmedvetna popnostalgiker, och det tackar man ödmjukast för.

skriven 2017-09-02