Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Francis Ford Coppola
Skådespelare: Adam Driver, Giancarlo Esposito, Nathalie Emmanuel, Aubrey Plaza, Shia LaBeouf
Premiär: 2024-09-27
Betyg: 1
Förra året hade Damien Chazelles Babylon svensk premiär. En vansinnig, burlesk, vulgär och omtumlande film som avskyddes av många. Filmen kändes som Tinto Brass på sinnesutvidgande droger. Babylon floppade och majoriteten kritiker gjorde tummen ner. Själv gillade jag verkligen Babylon.
Enligt uppgift har Francis Ford Coppola pratat om att göra Megalopolis sedan inspelningen av Apocalypse Now i slutet av 1970-talet. Först nu har han gjort sin film, ett drömprojekt Coppola själv bekostat, han har plockat hundra miljoner dollar ur egen ficka. Megalopolis fick sin urpremiär i Cannes i våras – och kritiken var minst sagt blandad. Den överväldigande majoriteten totalsågade filmen, men ett fåtal kritiker hyllade filmen som ett mästerverk.
Hoppades på uppblåst vansinnesfilm
När jag först läste om Megalopolis och såg bilder ur filmen, kom jag att tänka på ovannämnda Babylon. Har nu även Coppola gjort en uppblåst och vulgär vansinnesfilm? Jag hoppades att så skulle vara fallet och att jag skulle älska upptågen.
Jag misstog mig.
Den känns oändlig
Om vi säger så här: om jag inte bestämt mig för att skriva om filmen, hade jag lämnat pressvisningen. Jag hade gått. Under pågående föreställning. Redan efter en halvtimme tittade jag på klockan. Därefter tittade jag på klockan hela tiden. Var tionde minut, var femte minut, varje minut. Slutar aldrig den här filmjäveln? Megalopolis varar två timmar och 18 minuter, och till skillnad från THE SUBSTANCE, som är ungefär lika lång, känns den oändlig. En evighetsfilm.
Skildras som antikens Rom
I grund och botten är Megalopolis en lika enkel som lite banal historia om att bygga ett bättre samhälle. Ett futuristiskt New York skildras som antikens Rom – det här är lite grann som CALIGULA bland skyskrapor. Fast utan allt det som gör att jag gillar Caligula.
Staden New Rome styrs av överklassen, vilken som sig bör är dekadent. Det festas som i antikens Rom, de ägnar sig åt orgier, de tittar på hästkapplöpningar, och de klär sig i något slags kombination av klassiskt 1940-talsmode, och antika kläder och smycken. Staden är vårt samtida New York, med inslag av science fiction och steampunk.
Är framförallt makalöst tråkig
Giancarlo Esposito spelar den konservativa borgmästaren Franklyn Cicero, som vill att allt ska vara som det alltid varit – dekadent och med stora klasskillnader. Arkitekten Cesar Catilina (Adam Driver) har dock andra visioner. Han vill bygga en utopi, ett idealsamhälle. Borgmästarens dotter Julia (Nathalie Emmanuel) är förälskad i Cesar.
I princip ingenting i Megalopolis fungerar. Visuellt sett finns här några scener som imponerar och är lite häftiga, men rent allmänt ser det ibland lite märkligt billigt ut. Dialogen är ofta dålig, ibland direkt förskräcklig. Men framförallt är filmen något makalös tråkig. Här finns ingenting alls som engagerar mig, jag bryr mig inte om rollfigurerna, jag bryr mig inte om handlingen. Ingenting väcker mitt intresse.
Spelar över så det stänker om det
Coppola tar aldrig ut svängarna – han hade kunnat fläska på rejält, låtit vulgomätaren gå hela vägen till 11, men det mesta är besynnerligt återhållsamt. Istället upplevde jag det mesta som lite taffligt och valhänt.
En lång rad kända skådespelare medverkar, vissa förstod jag inte riktigt vad de hade för funktion. Många av dem spelar över så att det stänker om det. Dustin Hoffman gör en snubbe som jobbar åt borgmästaren. Aubrey Plaza spelar TV-reportern Wow Platinum, som drömmer om pengar och framgång.
Är mest genant
Shia LaBeouf har en ganska stor roll som Cesars fånige kusin, han är oftast iförd hockeyfrilla, ibland i kvinnokläder, och han flamsar omkring som en programledare i ett barnprogram från 70-talet, jag antar att hans groteska överspel ska vara roligt, men han är mest genant. Jon Voight är något slags bankchef, Laurence Fishburne spelar Cesars chaufför och agerar filmens berättare. Jason Schwartzman medverkar han med, plötsligt dyker Talia Shire upp, och James Remar ska vara med någonstans han med, men honom missade jag.
Förvirrande och obegripligt
Megalopolis är en lång film, men ändå känns det som om vi fick långt ifrån hela filmen. Det känns som om halva filmen hamnat på klipprumsgolvet. Det sker märkliga hopp i handlingen. Vissa saker förklaras aldrig. Några rollfigurer bara försvinner ur handlingen. Vi ser sekunder ur scener som antagligen var tänkta att vara mycket längre. Mycket är förvirrande och rätt obegripligt.
Traderöven Adam Driver har jag aldrig gillat. Han masar sig genom den här filmen med ett och samma uttråkade ansiktsuttryck. Nathalie Emmanuel är något alldeles vansinnigt söt, men hennes tilltalande utseende kan förstås inte rädda en hel film.
Coppola rökte marijuana timvis i trailern
Är Megalopolis ett så kallat ”intressant misslyckande”? Är filmen ”fascinerande dålig”? Är den ”So bad it’s good”? Nej. Den är bara dålig. Framför allt är den tråkig. Det känns som om ingen sagt till Coppola att det här var allt en dum idé, lägg ner och gå hem.
Fast nu är det ju Coppolas egna pengar och honom går det nog ingen nöd på. Han satt säkert i sin vinkällare och drack lite för mycket Paso Robles Cabernet Sauvignon (239:- på Bolaget) när han skrev manuset. Enligt folk som jobbade på inspelningen, brukade Coppola stänga in sig i sin trailer och röka marijuana i flera timmar. Aubrey Plaza klagade på att allting hela tiden ändrades och att hon aldrig visste vad som skulle hända.
Nattens skräcknäste, en av hans bästa
Jag kastar ett öga på Francis Ford Coppolas filmografi. Han har inte gjort en framgångrik film sedan Bram Stoker’s Dracula, som kom 1992; en film som är snygg att titta på, men som inte är speciellt bra. Rent allmänt har Coppola gjort få riktigt bra filmer. Han har levt högt på Gudfadern, Apocalypse Now och några till. Själv tycker jag att Nattens skräcknäste (Dementia 13) från 1963, en av hans första filmer, är en av hans allra bästa.
