Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Quislings siste dagar
Regi: Erik Poppe
Skådespelare: Gard B. Eidsvold, Anders Danielsen Lie, Lisa Carlehed, Lisa Loven Kongsli, Arthur Hakalahti
Premiär: 2024-09-20
Betyg: 3
I vardagstal är en Quisling sedan länge lika med en förrädare. Tala om att Vidkun Quisling satt sin stämpel som en sådan. Inte så konstigt alls eftersom mannen agerade villig marionett åt nazisterna under den pretentiösa titeln Ministerpresident i samband med nazisternas ockupation under andra världskriget.
Men Quislings sista dagar är alltså precis som titeln antyder ingen skildring av mannens styrande stödd av Hitler-Tyskland Istället inleds filmen omgående med en början. En början till slutet, alltså. För upplösningen är given. Quisling kläddes av, häktades och dömdes så småningom att avrättas. Arkebuseringen på Akershus fästning i Oslo skedde dock först efter det att norges Högsta Domstol avslagit ett överklagande av domen.
Skickade judar till koncentrationslären
Med andra ord fokuserar filmen på tiden från tyskarna kapitulation i Norge den 8 maj 1945 till avrättningen ungefär fem och en halv månader senare, den 24 oktober. Givetvis tar rättegången en del plats här, men målet i sig och resultatet av det samma framställs mest som en formsak. Skulden var klarlagd redan efter genomgången av bevisen alltmedan Quislings försök till att rättfärdiga sitt handlande lämnades utan avseende. Vilket bara var hur givet som helst. Att hävda att han gjort det han gjort var för folkets fromma gick inte hem alls. Samtidigt var det ytterst besvärande för Quisling att allt tydde på att ett tusental norska judar skickats till koncentrationslägren med hans goda minne.
Själasörjare åt Norges mest hatade man
Men istället för att dissekera allt som har med omfattningen av brotten avhandlar Quislings sista dagar något helt annat. l prästen Peder Olsen får filmen sin huvudsakliga protagonist. Här har vi individen som ska ta rollen som själasörjare åt Norges mest hatade man. Motvilligt tar Olsen jobbet när hans överordnade, biskopen pushar på.
Tröttsam demagog
Men till vilken nytta, kan man fråga sig. Där Olsen någonstans försöker så landsförrädaren att få insikt om sin skuld, ta fram en eventuell ödmjuk sida ångar Quisling oftast på som den tröttsamme demagog han är. Men tjatet om att allt han gjorde var för folkets skull ger förstås knappast några sympatipong.
Quisling framstår – säkert helt riktigt, som en man helt utan förståelse för vad han gjort och allt det lidande han orsakat. Han pratar om folkets väl och om nödvändigheten att skydda landet mot bolsjevikerna, men vill inte gärna tala om ansvaret för att ha skickat judar till en säker död.
Så kompetent som man kan förvänta sig
Samtidigt är det Olsen som är mannen vi ska identifiera oss med. En Guds man som försöker hitta sprickor av mänsklighet i den omöjligt hårda fasaden. Han vill förändra och förbättra, men med högsta begränsat resultat
Summa summarum är Quislings sista dagar precis så kompetent som man kan förvänta sig samtidigt som själva berättelsen i sig får en att känna historiens ruttna vingslag. Dessutom är den som sig bör precis som välspelad som förväntat.
Men är den engagerande? Nja, varför ska folk nödvändigtvis bry sig om ifall Quisling ser ljuset innan han ställs framför ett samling gevärspipor? Eller måhända spånnnande? Upplösningen är ju trots allt given.
Vore mer givande med det stora historiegreppet
Dessutom kan med fördel läggas till att det är en viktig film just ur historiehänseende, men någonstans känns den också lite jämntjock, väl tjänst och i avsaknad av nerv.
Men det kanske har med historiens fokus att göra. För ärligt talat; så intressant är inte Quisling som person. Utan sin makt, Så vid närmare eftertanke hade det nog varit mer givande att avnjuta en film där det stora historiegreppet togs. För visst hade det varit avsevärt mer intressantare att följa mannens år som Ministerpresident istället. Med allt vad det innebär av politiskt spel, förtryck och övergrepp.
