Klicka på bilden, för att se hela bilden
Cirkeln är sluten. Efter tjugoåtta år är finska Apocalyptica tillbaka där allt började. Debutverket Plays Metallica by Four Cellos har fått en uppföljare. Plays Metallica Vol. 2 är den självklara titeln, och nu ska verkat promotas i liveformatet. Vilket förstås är populärt. Hela 28 år har trots allt förflutit sedan förstnämnda album släpptes. Så fansen har suktat.
Men varför så senfärdiga, undrar säkert vän av ordning. Ja, den blonde i gänget, Eicca Toppinen uttryckte det väl bäst själv denna afton när han sade något i stil med att måste finnas en något som gör det meningsfullt i tolkningarna för att göra sig besväret.
Ingen sång och bara cello
Samtidigt har mycket vatten runnit under broarna i mellantiden. Bandet har åtminstone delvis förvandlats till ett symfoniskt metalband med tidvis vanlig sättning och sång. Fast på den nu pågående turnén råder förstås business as it was. Således kunde inga vokala tongångar höras denna afton förutom den publiken stod för, och det enda instrumentet utöver de tre cellona var skinnplågaren Mikko Siréns trummande. Sistnämnda var i sin tur det enda som skvallrade om att något hade hänt sedan gruppens tidiga år.
Har blivit något av showare
I alla fall vad gäller det musikaliska. För visst har själva formatet blivit större sedan begynnelsen i och med adderandet av LED-skärmar, genomarbetad ljusshow och diverse hårdrockposer. Vidare har trion med sina cellon onekligen blivit duktigare entertainers. Mer åren har de faktiskt också bllvit något av showare med stil. Det finns därtill ett självförtroende och en spelglädje som ger full effekt på scen.
För att inte tala om professionalismen. De klassiskt skolade herrarna är rasande skickliga på sina instrument, och någonstans upphör man aldrig att förvånas över vad de kan göra med sina instrument.
Kan ta sig ursinniga proportioner
Också var det förstås det här med repertoaren. Metallica gäller för hela slanten denna turné, och repertoaren är tillika någorlunda jämnt fördelad mellan de båda Metallica-albumen garderat med ett par stycken från album två, tidiga Cult . Inte mycket att säga om det, den sugna väl tilltagna publiken på Amager Bio hade uppenbarligen längtat, och slickade i sig det som bjöds med hull och hår.
Inte konstigt alls. Thrash med cello rockar trots allt. Hårt. Och precis som den vane spisaren av Apocalyptica live vet kan det hela ta sig närmast sig ursinniga proportioner från och till. Samtidigt känns det som serveras sällan annat än både nyanserat och varierat.
Satte tonen för resten
Och som det ungefär brukar formuleras i mina recensioner angående starten på konserter då och då; inledningen med i tur och ordning den olycksbådande Ride the Ligthning, Enter Sandman med sina extremt välbekanta riff och den galopperande Creeping Death satte tveklös tonen för resten av spelningen.
Fast det fanns trots allt lugnare stycken. Inte så många, men de fanns. Som The Unforgiven II och, förstås, Nothing Else Matters. Behöver det tilläggas att båda tedde sig lika rörande och smärtsamt vackra.
Nya dimensioner
Sedan är det som någon klok individ sade vid något tillfälle. Apocalypitca adderar nya dimensioner till Metallicas musik, och det om något påmindes man åter om på Amager Bio igår.
