MYRATH : KARMA (ear MUSIC) – urstarkt från början till slut av de tunisiska metalmästarna

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Upptäckte tunisiska Myrath för knappt fem år sedan då de i egenskap av förband till finska favoriterna Beast In Black förgyllde kvällen på bästa sätt. Året var 2019, och vid denna tidpunkt hade de redan gjort succé på Sweden Rock samma år genom att giga två gånger samma dag, en ordinarie spelning och ytterligare en bara några timmar senare på en betydligt större scen då de ersatte blytunga Behemoth på kort notis när de tvingades ställa in.

Publiken knockades både av en visuellt läcker show och musiken som pendlade någonstans mellan progressiv- och inte alls speedad power metal kryddad med några lika uppenbara välsmakande skopor orientaliska inslag.

Urstarkt från början till slut

Samma beskrivning skulle för övrigt även kunna begagnas rörande senaste albumet Karma, det första på fem år. Sedan kan det måhända tyckas vara övermaga av skivbolaget att ha en liten dekal med omdömet ”A True Masterpiece of Modern Metal” på omslaget, men så övermaga är det inte. För Karma är verkligen ett urstarkt album från början till slut.

Skulle faktiskt vilja hävda att här inte finns ett enda överflödigt spår. Inledande To the Stars låter som en något med given hitpotential på valfri radiokanal med metal på programmet. Och samma sak kan sägas om snärtiga Let It Go.

Refräng går inte av för hackor

Men det finns fler sånger värda att nämna. Som Into the Light med sin orientaliskt klingande slinga som i slutänden hjälper till att bygga upp stämningen till ett skönt klimax. Sedan behöver det väl knappt noteras att refrängen inte går av för hackor.

Rötter som en väldoftande kryddoft

De orientaliska rötterna går igen lika tydligt i stötiga Candles Cry – extra plus för den lätt smattrande basen här – och Temple Walls, men här är intensiteten mer påtaglig och duktige Malek Ben Arbias gitarr mer framträdande.

Vid närmare tanke ligger bandets rötter som en välsdoftande kryddoft över alltihop. En dos som ger kvintettens alster både personlighet och får dem att stå ut från sina västerländska kollegor. Utan att då för den sakens skull framstå som en märkligt udda fågel i detta enorma ”community” som stavas metal.

Storslagenheten upprepas

Vad mer? Tja, Child of Prophecy är ett tjusigt proggstycke som hyllar variationen utan att tappa bort huvudtemat. Episkt är nog ordet jag letar efter här, och på tal om just det episka. Storslagenheten upprepas här via ett som sig bör kaloririkt ljudlandskap passande en masscen i en historisk Hollywoodrulle.

Borde vara miljonsäljare vid det här laget

Ni förstår säkert själva. Om det funnits någon rättvisa i världen borde Myrath vara miljonsäljare med höga listplaceringar överallt vid det här laget. Men fortsättning följer, så vem vet, det kanske kommer vad det lider. Särskilt om om de fortsätter ge ut album av samma klass som Karma och dess föregångare Shehili.