Klicka på bilden, för att se hela bilden
Videobandspelaren slog igenom i december 1980 i samband med Studio S debattprogram om videovåldet. Plötsligt blev hela svenska folket medvetet om att man inte behövde titta enbart på de program SVT visade, man kunde själv välja en långfilm man ville se. Man kunde även spela in sina favoritprogram som sändes på TV. Det dröjde dock till ungefär mitten av 80-talet, eller möjligtvis senare delen av 80-talet, innan videobandspelare fanns i (nästan) var mans hem.
Dessförinnan var det svårt att se- och se om de filmer och TV-program man gillade eller var intresserad av att se. Såg man en film på bio kunde det ta åtskilliga år innan man fick se den igen, såtillvida man inte såg den fler gånger på bio. Missade man en film när den gick på bio fick man också ofta vänta flera år. Läste man om en film som inte visades i Sverige, kunde man inte se den alls – om man nu inte reste till ett land där filmen visades. När Sveriges Television visade utländska, framför allt amerikanska, TV-serier, visade de sällan samtliga avsnitt – vi fick hålla tillgodo med en handfull utvalda avsnitt.
Romaner som bygger på filmer
För att stilla hungern efter underhållning läste man istället. Bland kioskböckerna fanns det mängder av så kallade novelizations; romaner som bygger på filmer. Jag läste böcker som byggde på Den gode, den onde och den fule och Dirty Harry innan jag lyckades se filmerna. Jag kastade mig över boken Soldier Blue, som jag också läste innan jag såg filmen – men i det fallet byggde filmen på boken.
Stjärnornas krig som serietidning
Sedan hade vi förstås serietidningar. Serieversioner av populära filmer och TV-serier. Marvels serieversion av Stjärnornas krig, tecknad av Howard Chaykin och utgiven som album i Sverige, var hutlöst populär. Vi var alla besatta av Stjärnornas krig och det här albumet var enda sättet att återuppleva rymdäventyret. De påföljande Stjärnornas Krig-albumen, de som inte byggde på filmer, var också spännande – vi hade ju fortfarande inte fått Rymdimperiet slår tillbaka.
Engelska serier byggda på TV-serier
Vidare hade vi det som denna text ska handla om: engelska serier som byggde på TV-serier. Jag var inne och nosade på detta i en text om dåliga serier jag skrev förra året, men nu tänkte jag ta och utveckla ämnet.
Serieversionen av Snobbar som jobbar dök upp i Semics tidning Helgonet 1972, men i Sverige var det främst Red Clown som gav ut dessa serier. De gav ut en handfull tidningar i magasinsformat 1973-1974 med engelska TV-serie-serier, men samtliga blev kortlivade. Mina favorit-TV-serier när jag var barn var Snobbar som jobbar och Alias Smith och Jones, så jag tyckte förstås att det var häftigt att det fanns serietidningar om dessa hjältar.
Korta och ryckigt berättade avsnitt
Att det var antikvariska tidningar jag fick tag på spelade ingen roll, jag hade ju inte läst serierna. Jag visste nog inte heller att de här tidningarna var nedlagda. På köpet fick jag även serier som byggde på Cannon, som jag kände till men nog inte sett, och Hawaii Five-0, som jag aldrig hört talas om.
Redan som barn tyckte jag att det var något konstigt med de här serierna. Avsnitten var korta, alldeles för korta. De var ryckigt berättade. Layouten var oregelbunden utan att det oregelbundna fyllde någon funktion berättarmässigt, rutor kunde vara sneda enbart för att variera layouten. De var ofta färglagda i tvåfärg, vilket gav ett billigt och kladdigt intryck. Och, teckningarna var rätt stela.
Tunna och tryckta på billigt papper
Det fanns förstås betydligt fler serier byggda på TV-serier än de här i England. Första gången jag var i England, 1977, fascinerades jag av alla dessa brittiska serietidningar. Det vanligaste formatet var det större magasinsformatet, tidningarna kom varje vecka, de var rätt tunna och de trycktes på billigt papper. De hade grälla, skrikiga omslag och de bad om att bli köpta.
Månbas Alpha, Dr. Who och Apornas planet
Jag stod där storögt i kioskerna och tittade på omslagen. Det var mycket sport, krig och action, och det var mycket TV-serier, dessa fanns i magasin som Look-In och Countdown, den senare bytte efter ett tag namn till TV Action. Oj, Månbas Alpha ! Och Dr. Who, som jag inte visste vad det var, men det såg ju fräckt ut. The Avengers.Apornas planet och grejor. Utbudet var spektakulärt och när mina föräldrar slutligen köpte en serietidning till mig, valde de … Kalle Anka.
En skräpig känsla
Som vuxen har jag köpt några av dessa gamla engelska serier. Jag har bland annat en så kallad Annual med Månbas Alpha – och minsann om jag inte har en Familjen Macahan-bok från 1978.
Dessa TV-serie-serier hade alltså en skräpig känsla. Men. Till saken hör att det i många fall inte var vilka killar som helst som satt och ritade dessa serier, i vilka upphovsmännens namn sällan angavs. I många fall handlade det om prominenta serietecknare.
Inbiten socialist tecknade Alias Smith och Jones
Eftersom serierna sällan signerades kan det vara svårt att säga vem som ritade vad. Alias Smith och Jones verkar ha tecknats enbart av Colin Andrew (1933-2013). Andrew, som var en inbiten socialist och som lär ha varit en vitsig kille, debuterade som serietecknare på 1950-talet. 1960 blev han Sydney Jordans assistent på den klassiska science fiction-serien Jeff Hawke, som gick i The Daily Express. Andrew tuschade Jordans layoutskisser.
Andrew var medlem i the Kentish Town Communist Party och 1965 flyttade han och hans fru till Kina, där de undervisade i engelska. När det ryktades att alla skolor i Kina plötsligt skulle stängas i slutet av 60-talet, flyttade paret Andrew tillbaka till England. Colin Andrew började rita serier igen, och målade även tavlor och bokomslag i olja.
Från Cannon till Harry Potter
Cannon tecknades av en hyfsad känd tecknare: Martin Asbury, född 1939. 1976 tog han över Frank Bellamys beryktade dagsstrippserie Garth, som i Sverige gick i Agent X9. Asbury producerade Garth fram till 1997. Nu har jag inga Cannon-serier här, och jag vet inte om det var fler än han som tecknade serien, men Asbury tecknade en hel drös sådana här serier: The Six Million Dollar Man, Kung Fu, Dr. Who, och 1982 ritade han en serieversion av Stjärnornas Krig för TV Times. Han ritade även en serie i vilken Björn Borg lär ut hur man spelar tennis. Sedan 1980-talet ägnar Martin Asbury sig främst åt att göra storyboards till långfilmer, bland annat Harry Potter-filmerna.
Ritade mängder olika serier
Snobbar som jobbar, som var oerhört ocharmig i sin serieversion, tecknades av Frank Langford (1926-1996), Harry Lindfield och José Ortiz (1932-2013), tre herrar som även de ritade mängder olika serier. Majoriteten av de här serierna – alla serier i alla dessa TV-tidningar – skrevs av en och samme man: Angus Allan (1939-2007). Inte nog med det – Angus Allan skrev även manus till Garth, som alltså Martin Asbury satt och ritade. Allan måste ha producerat ett oräkneligt antal seriesidor under sin karriär, det måste nog ha handlat om mellan 50 och 100 sidor i månaden.
Månbas Alpha och hjältinnan som ständigt tappar kläderna
Månbas Alpha-serien skrevs även den av Angus Allan. Först publicerades den i färg. Då tecknades den av John M Burns (1938–2023). Ja, den John M. Burns – han som ritade deckarserien Spårhundarna, som bland annat figurerade i Agent X9, och som 1978-1979 ritade Modesty Blaise. Burns ritade även stripp-strippen Jane (den klassiska engelska serien vars hjältinna ständigt tappar kläderna) under några år, liksom Judge Dredd och en hel del annat.
När Månbas Alpha övergick till att publiceras i svartvitt tog Mike Noble (1930-2018) över. Jag gissar att serierna i den bok jag har är tecknade av Noble, men det kan jag förstås inte säga med säkerhet.
John M. Burns ska visst också ha tecknat Familjen Macahan åt tidningen Look-In 1978-1979. Jag plockade fram min Familjen Macahan-bok och tittade i den. De två serierna ser inte alls ut att vara tecknade av Burns. Men – efter ett tag hittade jag en signatur väl gömd i ett hörn: Edmond.
Publicerades i Seriemagasinet
Edmond är Edmond Ripoll, vars egentliga namn är Edmundo Fernández Ripoll. Han är en katalansk serietecknare, född 1938. Han debuterade som serietecknare 1959 och har tecknat en jäkla massa serier. Han tecknade några avsnitt av serien Supernova, vilka publicerades i Seriemagasinet i Sverige, och det är mycket möjligt att många av hans tidigare grejor också dök upp här. Enligt uppgift ska han även ha jobbat direkt för den svenska marknaden – om så är fallet är det väl Semic som anlitat honom, kanske ritade han åt Starlet eller Min häst, kanske ritade han utfyllnadsserier. Jag hittar inga uppgifter om vad det kan handla om för serier.
Stora tack vare Aliens och Predator
Långt in på 90-talet var det populärt med serier som byggde på populära filmer. I USA växte Dark Horse sig stora bland annat tack vare sina serier om Aliens och Predator. Det är möjligt att det fortfarande görs serier som bygger på filmer och TV-serier, men numera känns det allt lite meningslöst. Idag är det som bekant enkelt att se de filmer och program man vill se.
