Klicka på bilden, för att se hela bilden
Inte så lyxigt, basunerar titeln ut på 33:e albumet i ordningen. Men titeln är väl inte alldeles sanningsenlig, Reba McEntires album är liksom alltid välproducerade. Möjligen syftar denna varudeklaration på att 69-åringen den här gången har gått den akustiska vägen.
Fast inte nog med det, hon har gjort det med en bukett bestående av ett gäng av några av hennes mest kända sånger. Allt producerat av lika hete som hippe producenten Dave Cobb, en herre med ett högst varierande CV, som rör sig över ett brett spektrum från å ena sidan Rival Sons, Slash och Europe till å andra sidan diverse respekterade countrynamn som Zac Brown Band, Jason Isbell och Chris Stapleton.
Inte så stor skillnad
Men nu har alltså turen kommit till Reba McEntire, och även om nu amerikanska kollegor gjort en stor affär av att hon gjort ett ”akustiskt” album tycker jag ofta inte det är så mycket att skriva hem om vad gäller kontrast vid en jämförelse med originalversionerna.
Vad orerar han om, tänker ni kanske, men saken är alltså den att McEntire här – nästan – inte stoltserar med nytt material denna gång. Istället har tretton gamla hits dammats av och getts en musikalisk kostym som varken skiljer sig eller är så avskalade som man kanske kan tro.
Harmoni(sk) duett med Brooks & Dunn
Eller förväntat sig, bör tilläggas. Däremot var det väl inte alldeles otippat att det hela skulle ha en kraftig slagsida åt balladhållet. Fast lite energi kan i alla fall hittas här och var. Som inledningsvis då i popflirtande The Fear of Being Alone och avslutningsvis då coolt bluessouliga Fancy plockas fram. Sistnämnda är för övrigt ett av de få spår där det opluggade elementet verkligen märks.
Mellan dessa två spår vimlar det av softa långsamma skapelser, däribland lätt valsiga Till You Loved Me, uppbrottssången Consider Me Gone och If You See Him, If You See Heri skönt bokstavlig harmoni(sk) duett med vännerna Brooks & Dunn.
Rörande möte i himlen
Enda nya sången Seven Minutes In Heaven är för övrigt inte heller någon rökare, men tempot höjs och blir till en smäcker midtemposak lagom till första refrängen. En refräng som syftar på vad textens jag skulle göra om hon fick tillbringa sju minuter i himlen med sin avlidna moder. Rörande, är nog adjektivet jag söker här. Och då är jag inte precis att betrakta som religiös. Tidiga How Blue rör sig i samma (tempo)sfär, men med tydlig bluegrasstouch
En väg in i den digra repertoaren
Med detta sagt inser säkert alla att det här är långt ifrån ett dåligt album. Däremot är det ett trots allt ett lite onödigt sådant, och därför också en skapelse mest för fansen som måste ha allt.
Eller möjligen för de som försöker hitta en väg in i denna countrydrottnlings digra repertoar. Men då är Reba #1s med hela 33 countryettor förstås ett avsevärt bättre alternativ. Det går liksom inte att komma ifrån.
