CRUZH, Rock Stage den 16 augusti (Malmöfestivalen 2024) – hårdrock à la 80-talet av god klass rakt igenom

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ur askan från de inte alls kända glamrockarna i TrashQueen steg tre medlemmar och bildade Cruzh. Det var ett tag sedan. Redan 2016 släpptes den självbetitlade debuten på pigga och ständigt växande bolaget Frontiers, och alltsedan dess har det rullat på.

Tidigare i år såg album nummer tre, The Jungle Revolution, dagens ljus, och här måste faktiskt påpekas att jag blev överraskad över den höga lägsta nivån som detta alster håller vid en första lyssning. Vi talar i termerna AOR/melodisk hårdrock av god klass rakt igenom, och 80-talet känns självklart aldrig särskilt långt borta.

Sparka stjärt-rocker

Mycket riktigt inleddes också kvällens spelning med en trio sånger från nya verket. Först ut Angel Dust, en energisk sparka stjärt-rocker som garanterade att publiken skulle titta upp från sin öl, och avnjuta ännu ett band där på Rock Stage-området på nattkröken.

Vinnande groove och fett gitarrsolo

FL89 tog vid i samma anda i form av en nostalgisk tillbakablick. ”I know that you’d surely be mine. If this was 1989”, sjöng sångaren Alex Waghorn i refrängen i denna positiva dänga. Titelspåret följde, och här fick vi oss till livs ett något långsammare tempo präglat av ett vinnande groove som i slutänden ledde fram till ett fett gitarrsolo innan den avslutande refrängen.

Andra favoriter på setlistan inkluderade bland annat Skullcruzher och upplyftande We Go Together med sitt tillhörande fina vänskapstema. Att sedan associationerna vandrar till idel storheter från och till, inklusive Bon Jovi, Def Leppard, Europe eller varför inte Danger Danger är inte precis någon nackdel

Borde tona ner röstläget

Sedan överlag talar vi om kompetens och hög energi bland manskapet samt en frontman som jobbar scenen väl från första stund och ända fram till ridåfall.

Ska man sedan vara kritisk, så tycker jag nog unge Weghorn borde tona ner röstläget – bokstavligt talat – något. Visst, det är toppen att ha förmågan att ta de höga tonerna utan problem, och då inte minst i den här genren.

Coverdale visste att utnyttja nyanserna

Så visst, den imponerar, men om den begagnas i varje nummer förtas effekten. Jag menar, se på en sådan som David Coverdale. Han hade kunnat berätta hur det ligger till. Här har vi en man som länge kunde ta de där riktiga falsettonerna, men han visste också att utnyttja nyanserna och krama ut det bästa ur sångerna genom att låta rösten gå ner i det lägre registren för bästa resultat när så krävdes. Ja, ni fattar…

Potential till något större

Fast med detta sagt visade sig Cruzh oavsett vilket vara ett underhållande band att skåda. Samtidigt håller alltså låtmaterialet hela vägen från början till slut. Således är det bara att se fram emot fortsättningen. För här finns onekligen potential till något större.