THE MERCURY RIOTS, Rock Stage (Malmöfestivalen), Malmö den 10 augusti 2024 – med 70-talets rock’n’roll/hårdrock i sitt DNA

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Svenska Blues Pills och Graveyard, Greta van Fleet, Rival Sons, ett comebackande Black Crowes. Alla dessa band antyder att 70-talet rockar hårt igen. Sisådär ett halvsekel senare. Så se hit alla ni som ser det förflutna i nuet. Här har vi ännu ett band som vurmar för ett decennium med bluesen mer eller mindre som ett grundinslag där i botten på hårdrocksmixen.

Deras namn är The Mercury Riots, och det gjorde Rock Stage den äran denna lördagskväll. Ända från änglarnas stad, Los Angeles kom de, och gjorde sitt bästa för att visa var (rock)skåpet ska stå.

Viktigt med attityd

Inte minst gick dessa fyra herrar sitt yttersta för att agera coola rockstjärnor där uppe på scen. För att ge intrycket av att vara storfräsare även om scenen inte motsvarar tanken om att vara ”larger than life” är vital. Attityden är viktig, och ärligt talat visade sig kvartetten vara tämligen underhållande att skåda. Även om de än så länge kanske inte känns helt färdiga.

Väl uppenbara attribut

Det vilade nämligen ett visst mått av brådmogenhet över hela framträdandet. Vilket förstås är något ganska ogreppbart att våga hävda. Sedan behöver detta inte inte nödvändigtvis störa alltför mycket. Men det var lite som min bättre hälft noterade vid något tillfälle sångarens stora hatt, basistens nerknäppta kråsskjorta och gitarristens vana att ha en cigg i mungipan göres till väl uppenbara attribut för sitt eget bästa.

Samtidigt är denna hängivenhet på sitt sätt både charmigt och faktiskt också lite rörande. Det ska inte förnekas.

Genuina sedan länge

Således hade det varit bra om draget av självmedvetenhet tonats ner en aning. Bandet har rötterna fast cementerade i sitt DNA, de borde kunna slappna av lite. Med andra behöver kvartetten inte försöka vara genuina eftersom de alltid varit är det. Sedan får man förmoda lång tid tillbaka.

Förvaltar genren vettigt

Dessutom det mest självklara; hantverket finns där. Därmed är The Mercury Riots trots allt också en combo med potential. Något som bekräftades rätt tydligt denna sena timme. Med årets debutverk In Solstice i bagaget har gänget också visat att de kan få till en fullängdare som förvaltar genren på ett vettigt sätt.

Fortsatte som tåget

Make it fick inleda. Redan här sattes tonen, associerade omgående till Black Crowes här. Sedan bara fortsatte det som tåget på den inslagna vägen med sådant som riffigt gungiga Take Me When You Go, röjiga LA Girls, och One Dose, setlistans mest upptempoorienterade nummer, och därtill ett riktigt catchy sådant.

Och låt oss för all del inte glömma klistriga Sweet Melody, en skapelse som förmodligen är det närmaste bandet kommer en poprefräng.

Ville inte sluta

Men det slutade inte där. Halv ett på natten, efter fyrtiofem minuter. Som det skulle, alltså. För när folk börjat lämna Rock Stage området körde bandet ännu ett extranummer och ännu ett….och ännu ett.

Gossarna från L.A. vill helt enkelt inte sluta. När vi nått porten där hemma några kvarter från scenen spelade man fortfarande. Det är sådant som kallas hängivenhet, engagemang, brinna för eller vad ni vill. Fast oavsett vilket är det bara att önska dem lycka till.

För förutsättningar till framgång finns där. Det krävs bara ett litet break för att det ska lossna. Typ, ett förbandsgig på en turné med valfritt relaterbart band.