Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: M. Night Shyamalan
Skådespelare: Josh Hartnett, Ariel Donoghue, Saleka Shyamalan, Alison Pill, Hayley Mills
Premiär: 2024-08-02
Betyg: 2
M. Night Shyamalan är inte direkt kollegornas favorit. Jag kan i viss mån förstå antipatierna. Men allt på CV:et är faktiskt inte uselt. Det finns trots allt mer sevärt än Sjätte sinnet på meritlistan. Allt annat är inte stolpskott. Unbreakable var okej. Likaså Glass och Old. Och definitivt Split, James McAvoys suveräna one man show, i rollen som knäppis med 23 olika personligheter.
Med detta sagt var väl likväl inte förväntningarna på Trap enorma. Dock är upplägget lätt att uppskatta. Det känns fräscht att se händelseförloppet från en seriemördares perspektiv i ett läge som inte kan betraktas som annat än skarpt. Dock lämnar utförandet en del att önska.
Hedersknyffel och seriemördare
Forne tonårsidolen Josh Hartnett är Cooper. Han står i begrepp att ledsaga sin tolvåriga dotter Riley att se popidolen Lady Raven live. Avkomman är lätt överexalterad medan pappa tålmodigt lyssnar på dotterns ständiga utstötande av ”Oh my God”. En riktig hedersknyffel värdig priset som Årets far, tänker ni.
Men mannen är alltså en seriemördare. Det är därför FBI och en armé av poliser vaktar varje meter av arenan. Lagens långa arm har uppenbarligen fått tips om att denne slaktare ska vara på plats där. Cooper låter fullt förståeligt ständigt blicken flacka överallt, och han inser att enda möjligheten att komma undan är att tänka lika snabbt som smart för att slippa hamna i stillot.
Shyamalan slarvar bort chansen
En katt och råtta lek drar således igång relativt omgående. Här finns goda möjligheter till spänning, tänker man i sitt stilla sinne. En del av denna vara levereras, får man väl säga. Synd bara att Shyamalan slarvar bort chansen att få till en tajt thriller här genom att fokusera på tok för mycket på popstjärnan på scen, Lady Raven alias egna dottern Saleka Shyamalan. Därför blir det också väl långrandigt till slut. Helt utan anledning, därtill. Såvida nu inte omdömet gick vilse i det som stavas nepotism här.
Vad Brian De Palma hade kunnat göra
Men visst. Hyfsad spännande blir det trots allt när handlingen förflyttas utanför konsertsfären. Det hela har sina ljust ögonblick. Även om ordet rafflande kanske inte vore alldeles korrekt ord att använda.
Satt inte alldeles osökt och tänkte på vad en Hitchcock eller Brian De Palma i högform hade kunnat göra av det här upplägget medan Trap rullade på bioduken. Tänkte bland annat på alla läckra kameraåkningar den sistnämnde hade kunnat få till för att skapa svettningar hos publiken.
Men nu är förstås inte Shyamalan någon Hitchcock eller DePalma. Utan någon helt annan. Någon som sällan levererar den nervighet och det innovativa svettiga bildspråk som välkomnas till den typ av film Trap är.
