MALMÖ MELODIC DAG 1, Plan B, Malmö den 27 juli 2024 – dags för PERFECT PLAN att stiga i hierarkin

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Lite drygt sex år efter Melodic Rock Fest är det dags för ännu en festival i den melodiösa hårdrockens tecken, Malmö Melodic. Om jag påminner och nämner att gamla bekantingar som Dare, FM och Treat innehade headlinerstatus då inser säkert var och en vilken typ av musik som åsyftas.

Vi talar i termerna stora refränger, en hel del klaviaturer, mer eller mindre feta gitarrsolon och på det hela taget välspelad musik. Ni fattar, fans av Foreigner, Journey och Survivor och liknande akter göra sig definitivt besvär.

Tre dagar och nitton band

Malmö Melodic kan sägas vara en god spin off på 2018 års arrangemang på Slagthuset. Formatet är dock något mindre. Stans uppstickare på konsertfronten, Plan B, kan knappast konkurrera vare sig vad gäller omfång eller status i egenskap av spelställe. Å andra sidan har det inte varit syftet att överträffa det som varit heller, så med detta i åtanke låter jag mig nöjas.

För nu, denna dag var Malmö Melodic ett faktum, och i dagarna tre var det tänkt att nitton band inom den melodiska hårdrocken skulle visa vad de går för. I särklass högst profil har säkerligen morgondagens återkommande headliner Dare, men även måndagens dito Ronnie Atkins, via sitt vardagsjobb som frontman i Pretty Maids har ett CV värt namnet.

Gig på Sweden Rock gav mersmak

Denna premiärdags avslutare Perfect Plan år som bekant av avsevärt yngre datum, men meritlistan börjar så sakteliga växa. Att gänget alltjämt klättrar uppåt råder det knappast någon tvekan om. Endast idel gedigna album har släppts hittills. Samtidigt gav förra årets gig på Sweden Rock onekligen mersmak.

Mest okända på hela festivalen

Men vi tar det från början. De för mig fram till nu okända Alicate hade fått äran att öppna festivalen, och det ska omgående sägas att det lilla som hann avnjutas gav gott och väl mer än mersmak. Dagens utropstecken? Kanske det. Må så vara att Perstorpsbandet är det mest okända på hela festivalen, men det som presenterades så Plan B tedde sig gediget så det förslår. Stark sång och dito sånger serverad i en AOR-miljö på och över gränsen till hårdrock av det hyfsat muskulösa slaget blir domen. Inte illa alls grabbar.

Kvinna med star quality

Nubian Rose var näste man till rakning. Eller kanske man ska säga kvinnans namn rätt ut; Sofia Lilja. Tillsammans med gitarristen Christer Åkerlund utgör de nu enda fasta medlemmarna i bandet. Men att Lilja är i fokus råder det ingen tvekan om. Det här är en kvinna med tydlig star quality. Hon verkar gilla att stå på scen och agera rockdiva med viss glamourstatus.

Likaså är rösten resursstark. Emellertid framstår den som något gapig i mina öron. Det var liksom lätt att uppleva att Lilja tog i från tårna i nästan varje läge, och det är inget bra koncept. Då försvinner mycket av nyanserna raskt ut genom fönstret. Som i speedade Mountain och rytmiskt repetitiva och smått hypnotiska Dramatic Day.

Har något eget

Hade önskat att vokalissan utnyttjat andra delar av det breda registret – läs det lägre – betydligt mer. För någonstans vill jag gärna uppskatta Nubian Rose. Och då inte minst för att de verkligen har något eget att komma med. För en sak är säker, och det är att inget annat band på denna festival låter som Nubian Rose.

Ur den aspekten känns det här bandet alltjämt som en oslipad ruffig diamant. En diamant, modell work in process. Tror duon Åkerlund och Lilja har visioner som ännu inte riktigt kommit fram ur sina musikaliska skrymslen. Ser faktiskt fram emot att se vad dessa kan utmynna i fortsättningsvis.

Förväntningarna överträffades

Fast med Nubian Rose borta från scenen återställdes (AOR)-ordningen. Då blev festivalscenen åter skyltfönster för klassisk melodic rock. Först ut Grand, som uppvisade en överraskande stor energi och gott självförtroende. Okej, hyfsat färska andra albumet Second to None förebådade ett gott framträdande, men förväntningarna överträffades utan tvekan. Vi talar i termerna typisk skandinavisk AOR med lagom hårdrockstendenser. Dessutom är det ett faktum att repertoaren faktiskt lyfte live.

Sedan blev det omgående uppenbart att det här bandet är märkbart — om än inte på det enorma sättet – tyngre än vissa av sina kollegor i denna trånga sfär. Det här är ett band som uppvisar viss edge och muskler precis lagom för att stå ut i mängden.

Ett större gäng fina alster

Addera sedan det faktum att sångkatalogen reden innehåller ett större gäng fina alster. Inledande Crash and Burn, Kryptonite, extra plus för gitarrintrot här – och Caroline var bara några exempel på detta under entimmes gig. Komplettera sedan med en ogenerat söt ballad som Lily, och saken var klar.

Cementerad yrkesskicklighet

Att hävda att nästa band att beträda Plan B:s scen, Houston är närbesläktade med Grand vore knappast att fara med osanning. Rötterna är huggna i sten och yrkesskickligheten är cementerad efter ett knippe välljudande album genom åren.

På samma sätt måste credit ges till frontmannen Hank Erix för insatsen bakom mikrofonen. Det vilar en sofistikerad aura över hans sång som passar låtmaterialet väl. Ja, också är förstås sådant som Hero och You’re Still the Woman mumma för AOR-själen.

Dock kan jag tycka att bandets ljudbild som helhet ledde sig… well aningen jämntjock. Fast missförstå mig inte nu, det här är självklart en riktigt proffsig combo. Men jag hade önskat att kvintetten tagit för sig lite mer, rent allmänt och tänkt lite mer på nyanserna. Men det kanske bara är jag.

Ett steg eller två upp i hierarkin

Eller för att nu illustrera vad jag menar. Dagens headliner Perfect Plan gjorde just detta denna sena afton. Succén på Sweden Rock förra året var ingen ”lucky shot”, den berodde på att gänget överträffade förväntningarna och gick vidare.

Fast giget på Malmö Melodic innebar ännu ett steg eller två upp i melodic rock-hierarkin. Det kändes som att både självsäkerheten och underhållningsvärde rent showmässigt ökat sedan dess. Bandet har blivit ordentligt underhållande att skåda.

”In your face-sound”

Ja, också känns det som om ljudbilden fått något mer tyngd därtill. Vilket för övrigt bekräftas av det faktum att sångaren Kent Hilli redan i samband med släppet av senaste albumet Brace for Impact talade om ett mer ”In your face-sound”.

Detta illustrerades också mycket riktigt av sådant som läckert riffiga öppningslåten Time for a Miracle, efterföljande rockern Bad City Woman och snyggt varierade Heart to Stone.

Slutligt steg upp i toppskiktet

Och låt oss för all del aldrig glömma Fighting to Win, powerballaden som nästan låter mer Survivor än Survivor själva. Så vackert. Garnera sedan med en av bandets mest populära låtar, In and Out of Love. Sedan finns det inte mer att tillägga. Mer än att Perfect Plan rimligen är på väg att bli nästa band i genren som tar det slutliga steget upp i genrens toppskikt. Vad än nu det innebär i dagens musikklimat, modell melodisk hårdrock.

Veteraner begick Malmödebut

Fast om nu Perfect Plan är framtiden, så få man väl hävda att Romeo’s Daughter representerar det förflutna. Ett självbetitlat album släpptes 1988 producerat av Mutt Lange. Likaså en uppföljare, Delectable fyra år senare. Båda utan att leva upp till sin potential, varpå splittringen snart var ett faktum.

Synd tycker många, mig inräknad. Men kvartetten har i alla fall både återförenats och släppt ytterligare tre album sedan dess, och i lördags var det alltså dags att begå Malmödebut på Plan B.

Småtrevligt, men inte alldeles tajt

Tveklöst ett trevligt besök, Har förstått att britterna var en av höjdpunkt för många på plats. Dessvärre var det hela av allt att döma också en tämligen ojämn historia. Sedan kan jag dessvärre inte med gott samvete påstå att jag såg hela giget, men det som trots allt avnjöts av showen verkade inte alldeles tajt. Däremot småtrevligt, och man påmindes onekligen om att Don’t Break My Heart är en fin catchy sak.

Setlistor finns här

Dag 2
Dag 3