Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Gli esecutori (Street People/The Executioner)
Regi: Maurizio Lucidi
Skådespelare: Roger Moore, Stacy Keach, Ivo Garrani, Fausto Tozzi, Ennio Balbo
Land: Italien
År: 1976
Genre: Action, Brott, Drama
Längd: 105 minuter
Format: Blu-ray
Distributör: Retro Film
Betyg: 2
En rolig grej med alla dessa återutgivningar på DVD och Blu-ray är att jag får tillfälle att skriva om gamla grejor. Som i det här fallet Blåst på 20 miljoner, ett italienskt raffel från 1976 i regi av Maurizio Lucidi.
Blåst på 20 miljoner är en dålig film – en väldigt dålig film. Ändå är jag lite svag för den, detta av skäl som egentligen inte har så mycket med själva filmen att göra.
Roger Moore – en osannolikt frän kille
När jag var barn på 70-talet var Roger Moore den största filmstjärnan – i min värld. Jag kände nog inte till så många filmstjärnor, men Roger Moore var ju med i Snobbar som jobbar, och så var han James Bond. Jag tyckte att Moore var en osannolikt frän kille. När Blåst på 20 miljoner gick på bio i Sverige, friserad med sex censurklipp, var jag för liten för att se den. Men – filmen blev en av de största succéerna i hyrvideons barndom.
Ritade serier som byggde på trailern
I videobutiken på Infartens köpcentrum i Landskrona hade de en stor affisch – eller var det kanske rentav en standee? – med filmaffischen, med Roger Moore hållande en enorm revolver. Jag var 12-13 år och tyckte att affischen var skittuff. Dock hade vi ingen videobandspelare, så jag kunde inte se filmen. Men – jag hade sett trailern, som visades på en TV i någon videobutik. Jag utnämnde Blåst på 20 miljoner till världens tuffaste och hårdaste film – utan att ha sett den. Jag ritade serier som byggde på trailern – bilkrascher och en gubbe som blir skjuten i ögat.
Jag minns inte när jag såg filmen första gången. Jag måste ha hyrt den på video någonstans senare på 80-talet när min familj skaffat videobandspelare. Senare fick jag den på DVD.
En skräpig actionfilm
Blåst på 20 miljoner är en besynnerlig film. Detta är en italiensk B-film. En skräpig actionfilm. Det är inte utan att jag undrar hur Roger Moore hamnade i den här filmen – 1976 stod han på toppen av sin karriär och hade hunnit medverka i två Bondfilmer. Varför tackade han ja till en billig italiensk actionfilm?
Maffiafilm i SF lät lockande
I sina memoarer berättar Roger Moore att han satt och valde bland olika projekt att medverka i mellan Bondfilmerna. Blåst på 20 miljoner hade ett manus av den amerikanske författaren Ernest Tidyman, mannen bakom Shaft och den Oscarsbelönade The French Connection. En maffiafilm som utspelar sig i San Francisco lät lockande.
Mer stålar att lägga på toppnamn
Dessutom antar jag att filmens producenter hade råd att betala Moore för åtta veckors arbete. Förutom Moore och Stacy Keach medverkar mest italienska skådespelare, vilka sannolikt var väldigt mycket billigare än Moore och Keach. Således mer stålar att lägga på toppnamn.
Förstod inte vad den handlade om
Ernest Tidyman var dock inte den ende som jobbade med filmmanuset. Nej, manuset skrevs av hela sex personer. Hur mycket Tidyman bidrog med vet jag inte. Moore skriver att varken han eller Keach förstod vad filmen handlade om under inspelningen – och när de fick se den färdiga filmen förstod de fortfarande inte vad den handlade om.
Jag har nu sett Blåst på 20 miljoner ett flertal gånger – och jag vet inte heller riktigt vad den handlar om. Filmen är en enda obegriplig röra – anledningen till att den blev en framgång i Sverige måste vara bilkrascherna och Moores närvaro.
I maffians utkanter
Heroin har smugglats in i San Francisco inuti i ett stort krucifix. Tre skurkar slår till och stjäl knarket av maffian, som smugglat in det. Folk skjuts ner. Roger Moore spelar advokaten Ulysses, som är halv-sicilienare. Han rör sig i maffians utkanter, kanske tillhör han också maffian. Hans bror verkar vara mafioso. Ulysses får av någon anledning i uppdrag att reda ut det hela. Han behöver hjälp och ringer därför racerföraren Charlie (Stacy Keach). Charlie är Ulysses kompis, kanske är de släkt, kanske är Charlie gangster, jag vet inte vad de har för relation, det framgår inte.
Komiskt kvadda bilar
Sedan händer det saker. Charlie ska testköra en bil mitt i stan, han ser till att krocka den mot alla bilar som står parkerade på gatorna. Detta ska vara en komisk scen, med Charlie kvaddar alltså bilar som tillhör folk som inte har med handlingen att göra. Sedan händer det mer saker. De trillar i plurret. Folk skjuter på dem. De går på strippklubb. Det händer mer saker. Jag fattar ingenting och sedan är filmen slut.
Musiken är bra
Klippningen av den här filmen är förvirrande. Dialogen är förvirrande, med många märkliga repliker. Dialogen är förstås dubbad till engelska. På Blu-ray:en finns den även med italienskt tal, men då får vi ju inte höra Moores och Keachs egna röster. Vad som är bra i filmen är musiken av Luis Bacalov. Jag gillar även att vi får se Roger Moore slåss med Romano Puppo från Den gode, den onde, den fule, Sabata, Lady Frankenstein, Jättehajen – Vindsurfarnas skräck , 2019 – After the Fall of New York och drivor av andra filmer.
Massor av spaghettiwesterns
Regissören Maurizio Lucidi hade tidigare gjorde mängder av spaghettiwesterns, däribland 100 000 dollar för sheriffen från Middletown, vars affisch jag länge hade på väggen. På affischen står det dock bara 10 000 dollar. Mot slutet av sin karriär gjorde Lucidi porrfilm.
Den här nya Blu-rayen innehåller en restaurerad version av filmen. Bilden är helt okej. Extramaterialet består endast av trailers och bilder.
Har ovanligt många olika titlar
Vad som är lite kul är att vi åter får se filmens för- och eftertexter. Den gamla DVD:n från Atlantic Film innehåller förtextsekvensen, men ingen text. För övrigt har den här filmen ovanligt många olika titlar. Originaltiteln är Gli eseccutori, den engelska exporttiteln var The Executioner, i England döptes den om till The Sicilian Cross, medan den i USA fick den märkliga titeln Street People. Ja, och här i Sverige blev det alltså Blåst på 20 miljoner. Var det 20 miljoner, förresten? Och vem blev blåst?
Nå. Vad sätter jag för betyg på det här? Jag vet inte. Filmen är alltså allt annat än bra – men det vilar ett nostalgins skimmer över den. Okej, jag drar till med tre Roger Moore med stor picka! Eller en generös ordinär ”tvåa”.
