UGLY KID JOE, Amager Bio, Köpenhamn den 19 mars 2024 – ingen knock, men definitivt gediget och pålitligt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

”Det är 32 år idag sedan den här låten kom ut”, förkunnade frontmannen Whitfield Crane innan Ugly Kid Joe drog igång givna avslutningsnumret Everything About You. Tänk vad tiden flyger iväg, var jag benägen att tänka då sångaren påminde oss om hur snabbt allting åldras.

I Ugly Kid Joes fall bör dock påminnas om att bandet faktiskt inte varit aktiva lika länge. Långt därifrån, från 1997 till 2010 var kvintetten faktiskt ifrån varandra.

Brett (metal)spektra

Å andra sidan har de vid det här laget varit återförenade nästan dubbelt så länge som de höll ihop initialt. Vilket väl i stort sett mest bara kan tolkas som att mognad i många fall följer med åldrandet.

Huruvida musiken hos dessa tidigare osnutna slynglar mognat ska vi låta vara osagt. Eller kanske inte ändå. Skulle nog vilja påstå att de håller stilen på så vis att de rör sig tämligen brett på det musikaliska (metal)spektrat.

Förkärlek för AC/DC

Något jag inte noterat tidigare är att gänget faktiskt har en viss förkärlek för AC/DC, och inledande That Ain’t Livin’, hämtad från senaste albumet, 2022 års Bad Wings of Destiny var bara ett exempel på detta. Även I’m Alright och Jesus Rode a Harley skulle hyfsat lätt kunna placeras in i australiensarnas fack.

Å andra sidan är det väl bara AC/DC själva som kan rocka exakt som AC/DC, så Ugly Kid Joe aktar sig för att fastna i vare sig deras eller någon annan speciell nisch. Istället rör de sig lite ”all over the places” inom de tunga hårdrocks- och metalgenrerna utan att låta det minsta hämmade.

Grooves om hin håle

Inte minst leker de med tempoväxlingar och går från någorlunda soft till riffiga saker, typ Goddamn Devil Och på tal om hin håle, I Devil’s Paradise lät man grooves sjuda ordentligt alltmedan släpigt smittande riff adderades för bästa effekt.

Ett tungt groove verkar för övrigt vara precis vad doktorn ordinerar för det här bandet. Sådant som ovanligt riffiga So Damn Ccol och The Milkman´s Son var bara några nummer som fungerade som givna bekräftelser på att så är fallet.

Känslofylld muskulös ballad

Kill the Pain i sin tur var kvällens enda egen komponerade ballad. En tämligen känslofylld sådan, men också ett ganska muskulöst stycke musik, som visade att bandet faktiska kan göra sin variant på power ballads övertygande.

Topp-tio hit igen dussinet år senare

Samtidigt imponerade den där andra softa sången, den som var en jättehit då det begav sig. Talar givetvis om covern på Harry Chapins Cats in the Cradle. Chapin var en populär folkrock-sångare, som dog i en bilolycka vid unga 38 år redan 1981. Således fick han aldrig uppleva att hans USA-etta blev en topp-tio hit ännu en gång dussinet år senare.

Vemodigt anthem

Verkligen synd, kan jag tycka. Misstänker nämligen att han blivit tämligen stolt över att en ny generation upptäckte detta vemodiga anthem om att inte låta arbetet ta över på bekostnad av tiden med barnen i unga år. Och säga vad man vill, men visst sjutton förde Whitfield Crane och hans mannar fram budskapet med trovärdighet och patos denna afton.

Lemmy hade nickat godkännande

På andra sidan spektrat hittade man kvällens andra cover. Där figurerade nämligen bandets trogna version av Motorheads Ace of Spades, så gissa om det här var kvällens mest speedade nummer. Tror självaste Lemmy hade nickat godkännande åt kvintettens punkiga försök till likartad hyllning.

Släppte loss sin inre Axl Rose

På samma gång gjorde bandet med V.I.P bästa Guns’N’Roses variant alltmedan Crane släppte loss sin inre Axl Rose. Minus då falsettsången. Förstås. För det där kvidandet på hög nivå nådde sångaren förstås inte upp till.

En trevlig popdänga

Som helhet talar vi varierat inom sin givna hårdrocksfär helt enkelt. Varken mer eller mindre. Möjligen föll hyfsat organiska Mr. Recordman något ur ramen, men så är det här också ett stycke som knappast kan betraktas som något annat än en trevlig popdänga.

Intakt identitet

Fast i samband med spelningens klimax var det ingen tvekan om att bandets identitet är intakt. För det är klart att bandets största och bästa rocker kom sist. Everything About You förblir liksom lika kaxig som catchy som då det begav sig, så klassikerstatusen är huggen i sten.

Pigghetsfaktor

Få om ens några andra andra nummer på repertoaren kan förstås konkurrera med detta ess, men med detta sagt måste sägas att det var ett överlag gediget och pålitligt gig man bjöds på i det välbesökta Amager Bio. Knockad blev man kanske inte, men pigghetsfaktorn hos sällskapet där på scen gick knappast att klaga på.

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.