I PIRATTRÄSKETS ODÖR: INLEDNING – då stämde Metallica Napster

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Islamistisk terror, Göteborgskravallerna och begynnande anarki på internet. Ja, 2001 var verkligen ett år av återuppvaknande. Efter ett antal år då mitt politiska engagemang gått på sparlåga växte det igen relativt omgående. I egenskap borgerlig journalist med musik, film och underhållning rent allmänt som specialitet upplevde jag åter ett politiskt uppvaknande i ett mörker som representerades av mycket av det jag tycker hjärtligt illa om.

Men så var det också en ovanligt eländig tolvmånadersperiod. Sedan vore det synd att påstå företeelserna och händelserna har något som helst med varandra att göra, men om inte annat har historien visat att såväl islamister som vänsterextremister och nätpirater nyttjar den moderna tekniken för att både föra ut respektive budskap och genomföra sina svinaktiga handlingar.

Innan tokhögern fått osannolikt mycket inflytande

Som så många andra, inklusive diverse svindlare, hackers och sabotörer, bör kanske tilläggas. Samt icke minst alla de med brunfärgade agendor förstås. Rätt ska vara rätt, därför bör detta på intet sätt bagatelliseras även om högerextremister av nazistisk art trots allt är försvinnande få vid en jämförelse, det här var trots allt långt innan tokhögern hade fått osannolikt mycket inflytande världen över. Men i dådens år 2001 var det ovanstående tre händelser som stod ut i min bok.

Napster förebådade vad som komma skulle

Men det var ju inte det här som denna bok skulle handla om, så nu övergår vi till väsentligheterna. Eller i alla fall det sorgliga ämnet för denna bok. För nummer tre på ovanämnda “shitlist” var givetvis internets monumentala genombrott på fel sida av lagen. Det hade förvisso funnits tydliga tendenser tidigare. De svarta rubrikerna om Napster strax innan milleniskiftet förebådade vad som skulle komma. Parasitieringen hade påbörjats, och det var knappast i liten skala. Som mest hade Napster drygt tjugofem miljoner användare. Det handlade alltså knappast om småpotatis, och givetvis stämde skivbolagen skiten ur dem , varpå ett domstolsbeslut i slutänden ledde till nedstängning av (den olagliga) verksamheten.

Lättköpt vinkling mot Metallica

Det var samband med det här som Metallica också såg sig nödsakade att stämma Napstergossarna. Vilket de naturligtvis var i sin fulla rätt att göra. Men tilltaget förlöjligades förstås, och då inte minst på den svenska hemmplanen. Den lättköpta vinklingen var liksom given. Redan rika rockstjärnor ställer sig på etablissemangets sida mot den lille mannen, hette det i klagosången. Vilket naturligtvis utmålades som skamligt. För nog kunde väl “fansen” få sno åt sig lite musik gratis om de nu kände för det.

Varför det? Jo, för det drabbar ju ingen fattig, och det kanske stämde i det här fallet. Men det finns ingen anledning att acceptera att bli bestulen för det. Dessutom är såvitt jag vet den stora majoriteten nya band och artister inte alls rika, snarare raka motsatsen. Men det har internettjyvarna alltid överlag valt att bortse ifrån.

Aftonbladet gick ut med uppslag

Redan här kunde man alltså skönja vad som skulle komma, och samma år som Napster slog igen sin häleributik ställdes både såväl musikbransch som artister inför ett sorgligt faktum. Jag minns fortfarande tydligt den dag hösten 2001 då Aftonbladet gick ut på ett uppslag om att det nu var möjligt att ladda musik gratis på nätet. Det var blåsigt, kallt och höstligt i största allmänhet denna dag, och jag stod ute och läste bladet ifråga i centrala Malmö i väntan på att min blivande fru skulle dyka upp. Efteråt kändes det ännu lite kyligare.

Verbal groda från Kulturminister Ulvskog

Kvällstidningen hade nämligen även intervjuat dåtida kulturministern Marita Ulvskog om hennes åsikter i frågan, och hennes svar fick mig närmast att tappa hakan även om hon förvisso brukade låta de verbala grodorna hoppa ur munnen. Kontentan var nämligen att skivbolagen fick skylla sig själva om de blev bestulna eftersom deras alster var så dyra. I övrigt utmärktes sosseministerns uttalande av samma ursäktande överslätande inställning som åtskilliga andra politiker skulle ha längre fram.

Konflikträdsla hindrade nyttjande av lag mot illegal fildelning

Fast initialt hade i ärlighetens namn alla riksdagspartier anständigheten att försvara upphopvsrätten genom att införa en lag mot illegal fildelning och uppladdning, som sedemera trädde i kraft den 1 juli 2005. Inte för att den hade någon större effekt eftersom konflikträdsla, valhänthet och skral prioriteringsvilja hindrade myndigheterna från att nyttja den i någon större utsträckning. Men någon tanke om moral och mitt och ditt fanns åtminstone i tänket på denna tidspunkt.

Synnerligen aggressiv piratrörelse

Fast sedan kom syndafloden. Redan 2003 bildades antiupphovsrättsorganisationen Piratbyrån, som i sin tur gav världen skurksiten The Pirate Bay där det bara var att roffa åt sig vad man ville från kulturens gottebord utan större risk för att så att säga betala priset. Redan på det här visade sig piratrörelsen vara synnerligen aggressiv i sin marknadsföring, och det fanns gott om folk i särskilt de yngre (manliga) generationerna som var beredda att stå upp för sin nya frihet på bokstavligt talat andras bekostnad.

Idealen haltade hos vänsterextremisterna

De följande åren skulle begåvas med ideliga demonstrationer mot “etablissemangets” krav på juridisk intervention, och inte för att jag på något vis vill antyda något. Men fanns det inte väldigt många svartklädda av typisk vänsterextremistkaraktär i folkmassorna.

Tänka sig, militanta vänsterbrats kämpade för att nyttja de senaste västerländskt kapitalistiskt producerade hitsen inom musik (filmsnyltande var väl inte så stort då än) för noll spänn. Idealen haltade uppenbarligen lika mycket som moralen i den mån någon sådan nu överhuvudtaget existerade hos dem.

Näthat och hackande av meningsmotståndare

Och hysterin och omfånget i själva reaktionerna? Ja, de påminde nästan alltid om en förfördelad femåring som lägger sig ner på golvet och sparkar med benen för att han/hon inte får äta godis innan middagen. Men å andra sidan tar jag hellre rena barnsligheter än det iögonfallande näthat, hackande av meningsmotståndarsiter, rena mordhot och annat elände som piratbuset har tagit för vana att addera till den överlag oseriösa debatten.

Piratpartiets galjonsfigur

Fast oavsett hur deprimerande det här än var hade denna aggressiva tjyverirörelsen luft under vingarna, så någonstans låg det väl nära till hands att bilda ett politiskt enfrågeparti. Piratpartiet blev namnet, och en viss Richard Falkvinge blev partiledare och galjonsfigur. Rimligen skulle eller borde inte denna sammanslutning få särskilt mycket uppmärksamhet i tidningar och tv, det brukar trots allt inte småpartier få.

Mediabolagen var skurkarna

Men eftersom fildelning hade hunnit bli en osannolikt het potatis i mitten av förra decenniet, och vem som helst kunde se åt vilket håll de populistiska vindarna blåste hade media vid det här laget mer eller mindre cementerat sin vinklade dramaturgi. Mediabolagen och Anitpiratbyrån var skurkarna och piraterna var rebelliska hjältar punkt slut.

Extremt snedvridet debattklimat

Artisterna då? Ja, de gjorde bäst i att hålla käften för att inte bli hotade med bojkott av de så kallade fansen. Allt detta gav snabbt ett extremt snedvridet debattklimat där respekten för piratrörelsen med tiden fick ett närmast löjligt skimmer medan motparten, de verkliga offrena sällan ens fick chansen att kommentera dumheterna Falkvinge, Rasmus Fleischer, Peter Sunde, Oscar Swartz med flera hasplade ur sig.

Med fuck you-fingret käckt på svaj

Allt det här är givetvis både sorgligt och patetiskt, men frågan är om inte den legitimitet och löjligt respektfulla behandling denna inte särskilt seriösa rörelse åtnjutit är det värsta av alltihop.

I vanliga fall brukar respekt behöva förtjänas, men i fallet Piratpartiet räckte de med att lusen började hosta kaxigt för att det som hoppade ur gapet skulle tas på djupaste allvar. Attityden var arrogant otrevlig med fuck youfingret käckt på svaj från dag ett, men än sen då verkade merparten kollegor tänka. Det här var ju på sätt och vis en klassisk David mot Goliathfight som redan hade ett brett stöd i det stjälande folkdjupet.

Nyanser i helvetet mot piratpöbeln

Därmed var dramarturgin satt, och kollegorna verkade i förvånansvärt stor utstäckning fråga “hur högt?” när piraterna kom dragandes med nya idiotier och ville se nya journalistiska krumsprång som kunde utmåla dem som räddare gentemot de profithungriga – på det här stadiet endast – skivbolagen. Film- och dataspelsbolagen samt förlagen fick ta sin släng av sleven senare.

Här vill jag dock påpeka att det fanns nyanser i helvetet. Att många krönikörer tog ställning för piratpöbeln i sina egna spalter är en sak, det fick man motvilligt ta. Men när objektiviteten var som bortblåst även i rena nyhetsartiklar eller notiser reagerade jag med avsmak. Var fanns egentligen integriteten?

Omotiverad respekt för rabiat piratmaffia

Rapporteringen från diverse missnöjesdemonstrationer präglades till exempel inte direkt av en neutral ton om man säger så. Upplägget och utgångspunkten doftade omotiverad respekt för den rabiata enögda piratmaffian samtidigt som de i vanlig ordning fick stå mer eller mindre oemotsagda i de jamsande försök till analys som ibland medföljde rapporteringen.

Att låta de drabbade uttala sig fanns inte på kartan

Oftast verkade skribenterna i stort sett köpa budskapet rakt av utan att ifrågasätta eller för den delen ens kräva vanlig simpel debatthyfs. Att däremot låta de drabbade artisterna, mediabolagen och/eller Antipiratbyrån uttala sig fanns inte nödvändigtvis på kartan, och om det nu gjorde det kändes deras medverkan mest bara pliktskyldig.

För som sagt, dramaturgin blev tidigt både klappad och klar. Skurkarna var offrena var skurkarna. Punkt slut. Samtidigt jämnställdes absurt nog de båda parterna i den konfliktbeskrivning som målades upp. De representerade helt enkelt två jämnbördiga intressen med diametralt motsatta mål, punkt slut.

Hur inbilla sig att skivbolagen vara skulle kapitulera rakt av

Så hur skulle då motsättningarna lösas om kollegorna fick ge råd? Jo, skivbolagen borde förstås sträcka ut handen för att ge “konsumenterna” det dom vill ha. Problemet är bara att de ville ha allt gratis, det är inget att sticka under stol med. Så vad fanns egentligen då att förhandla om?

Därför blir frågan att ställa sig då förstås hur någon enda människa vid sina sinnes fulla skulle kunna inbilla sig att skivbolagen bara skulle kapitulera rakt av för att de så kallade fansen skulle bli nöjda? Att sedan en del vanligt folk som fick komma till tals i media på det här stadiet påstod att de hade kunnat acceptera att betala upp till hundra kronor för en cd – det här var trots allt början på millenniet då strömningstjänst som Spotify inte ens existerade i form av ett fantasifoster – är en annan sak.

Gratis en förfärande måttstock

Däremot betyder det inte att man ska ta detta överdrivet mycket på allvar. Vanans makt är trots allt stor, gratisnivån blev snabbt en tilltalande måttstock för förfärande många. Förfärande för att vi faktiskt talar om stöld i en närmast ogripbar omfattning, men också för att synen på moral, etik, ägande och upphovsrätt snabbt förflackades och luckrades upp bland såväl vanligt folk som mediemänniskor och politiker.

Provocerande billigt kulturgodis

Att rättfärdiga sina egna övertramp blev snabbt viktigare än rättvisa åt de drabbade, skulle man också kunna uttrycka det som. Och ungefär på den nivån befinner sig den idiotiska debatten fortfarande även om det för all del blivit alltmer sällsynt att den sticker upp sitt oseriösa tryne i takt mer att det mesta kulturgodiset ändå börjat reas ut provocerande billigt fullt lagligt.