SOPHIE ELLIS BEXTOR, Store Vega, Köpenhamn den 10 mars 2024 – lika glatt som underhållande diskoparty

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det var alldeles för länge sedan sist. Som Sophie Ellis-Bextor uppträdde i Köpenhamn, alltså. Ganska exakt 21 år och tre månader sedan, enligt sångerskan själv igår. Så det var på tiden att göra en repris, skulle man utan att överdriva kunna hävda.

Och visst var hon efterlängtad. Om inte annat var Vegas stora salong utsåld även om Ellis-Bextor själv och/eller hennes turnéansvarige i väl blygsam anda hade bokat den lilla salen från allra första början.

Donna som bjuder på sig själv

Men oavsett vilket var det ett lika underhållande som uppsluppet och opretentiöst diskoparty som bjöds, och mycket hade med den sympatiska artisten själv att göra. För det här är onekligen en donna som gärna bjuder på sig själv. Varje gång hon trippade runt i sina högklackade, kickade med de långa spirorna och utförde sin personliga dans kände man att leendet spred sig över läpparna. Charmigt, var bara det så kallade förnamnet här. Och hon var cool just för att hon struntade i att försöka vara just det.

Tio nummer från ”Köksdiskot”

Ja, också spelades det musik också, och fokus var till större delen på 2020 års samlingsalbum Songs from the Kitchen Disco. Ett verk som i sin tur inspirerats av sångerskans YouTube-serie i pandemitider från hemmets kök med den föga överraskande titeln Kitchen Disco.

Hela tio nummer hade hämtats därifrån. Detta ska jämföras med den enda sång som plockats från förra årets och tillika senaste albumet Hana. Synd, kan tyckas. Det här är ett riktigt starkt popverk med en slags uppenbart sofistikerad och mogen touch, något kvällens smakprov därifrån, Breaking the Circle gav ett tydligt besked om.

Förståelig taktik

Fast om det nu inte turnerats ute i Europa på evigheter är det klart lättare att påminna om den egna existensen och gå igenom bruset med sådant folk känner igen. Så visst, ur den aspekten är taktiken lika naturlig som förståelig.

Covers prioriterades

Och, visst sjutton blev det som sagt… discoparty. Ett underhållande sådant präglat av gott humör och hitvänlighet så in i bomben. Som sig bör. Sedan kan kanske enstaka surmagade gnälla över att det blev väl mycket covers när sådant som ABBAs Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) och Madonnas Like a Prayer prioriterades framför det egna materialet.

Men det var om inte annat effektiva trogna tolkningar som bjöds. I sistnämnda fallet fick man om inte annat höra hur det skulle låta, snarare än det stenhårda nyanslösa dunk The Material Girl själv envisades med att banka in i medvetandet på Royal Arena i höstas.

Ett gott Alcazar-försök

Tillställningen inleddes dock med Crying at the Discoteque. Redan här sattes tonen med god emfas, men här måste jag faktiskt medge att Alcazars version vinner på poäng. Originalets fyllighet och stämsång kunde fru Ellis-Bextor liksom inte konkurrera med här.

Sög på karamellen precis lagom

Fast ett riktigt gott försök var det här likväl, och mer godsaker skulle komma. Som ett läckert glatt hypnotiserande framförande av tidiga megahiten Groovejet (If This Ain’t Love) i vilken vokalissan på bästa sätt sög på karamellen precis lagom länge för att publiken skulle gå bananas.

Hypnotized med militärisk taktfasthet

Som oförskämt catchy Heartbreak (Make Me a Dancer), samarbetet med DJ-duon Freemasons och givna paradnumret Murder on the Dancefloor. Förstås. Som lätt elektrodoftande Hypnotized, en annan riktig medryckande sak med en militärisk taktfasthet som sitter som en smäck.

Soft alster stod ut

Men en popvokalissa kan inte leva på upptempo-dängor allena. Det måste finnas softa alster också. I alla fall några, och det ena denna kväll stavades Young Blood. Det här var något som verkligen stod ut bredvid resten av låtlistan. För en liten stund var allt glam och glitter borta. Istället sjöng Ellis-Bextor om åldrande i en relation och hur ena parten alltid kommer att se den andre som lika ung som då det begav sig. Vemodigt är nog ordet jag letar efter här.

Omgiven av fans på balkongen

Som avslutning gick sångerskan ända tillbaka till karriärens början i och med indiebandet The Audience. A Pessimist is Never Disappointed tolkades fint akustiskt i balladform omgiven av fans på Vegas balkongsektion.

Både trevligt och oväntat måste jag säga, och visst, det stämmer nog att en pessimist sällan eller aldrig blir besviken. Men min inställning för egen del var tämligen positiv långt innan sångerskan äntrade scenen igår. Ändå är jag inte alls besviken, snarare både nöjd och upprymd.

Dröj inte tjugo år till nästa gång

Med andra ord är Ellis-Bextor mer är välkommen tillbaka till Vega eller något annat spelställe på våra breddgrader. Och då får hon mer än gärna visa mer av sin meldankoliska sida, det är också värd uppmärksamhet. Bara hon nu säkert kan lova att inte dröja tjugo år till nästa gång.