GREEN DAY : SAVIORS (Reprise) – gott nog för att befästa sin position i rockvärlden

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Herregud. Om tre år fyller Green Day fyrtio. Så ingen kan säga något annat än att de är långlivade. Samtidigt är de punk. Ska inte det vara ungdomens musik, frågar sig säkert en del. Fast samtidigt ter sig en sådan fråga så förlegad och åldersdiskriminerande. För så länge någon kan leverera på en professionell nivå finns det ingen anledning att lägga ner om viljan att fortsätta finns där.

Saviors är bandets fjortonde album och följer upp 2020 års Father of All Motherfuckers, ett verk som fungerade som en stark vattendelare bland kollegorna, och gick hem ännu värre bland fanbasen.

Förra albumet något mittemellan Prince och MC5

Inte så konstigt kanske med tanke på att trion enligt frontmannen Billy Joe Armstrong tittat på 70-talets glamrock, garagerock och 60-talets tjejgrupp Martha and the Vandellas för inspiration. ”Känns som något mittemellan Prince och MC5”, ska Armstrong ha sagt.

Och detta må låta spännande, men det hjälpte inte i min bok. Heller. Låtmaterialet är ganska trist. Dessutom är väl inte min favoritnisch skramlig garagerock. Detta gäller för övrigt även om lite av dåtidens soulkänsla för all del också är inslängd här och där.

Saviors – en säker mix

Saviors är dock något helt annat. Något mer förväntat. Typ business as usual vad gäller Green Day. i alla fall, modell post American Idiot. Vi talar således en säker mix av arenarock, och en och annan popig sak. Samt icke att förglömma – förstås – lite punkiga alster minnande om om var allt började en gång i tiden. Som till exempel speedade Look Ma, No Brains, nostalgiskt tillbakablickande 1981 och sansat poppunkiga Strange Days are Here to Stay.

Ett nyckelspår

Fast det är förstås det arenarockande Green Day som står mest ut, och inledande The American Dream is Killing Me får väl sägas vara något av ett nyckelspår i detta avseende. Här vädras besvikelsen över tillståndet i dagens USA, och det är självklart ingen vacker bild som målas upp.

Tillhörande zombiefierad rockvideo

Misstänker dock att de som nöjer sig att bara lyssna på texten får mer ut om vad bandet verkligen menar än de som ser den tillhörande zombiefierade rockvideon med The Walking Dead stuk samtidigt. Skräcktemat må vara fräckt, men vet inte precis om det funkar vad gäller budskapsperspektivet.

Som Pinks So What

Men hur som helst, ni som uppskattar denna ”bit” lär även återkomma till sådant som Coma City, midtempo rockern Saviors och stunsiga One Eyed Bastard. Vad gäller sistnämnda, tänk Pinks härligt kaxiga dänga So What något långsammare med samma typ av rytm, men med fläskigt gitarrsound. Dessutom vankas ett intro som låter snarlikt det sångerskan har i sitt ”original”. Så följer ni detta råd blir bilden säkert glasklar.

Vaggvisa på mentalsjukhuset

Och vad vore väl ett Green Day-album utan lite balladartade saker. Som söta Bobby Sox i vilken Billie Joe sjunger om att dejta som om inte en dag förflutit sedan 1987.

Softast av allt är dock Fancy Sauce. Åtminstone initialt i den akustiska första versen innan gitarrerna kommer in i bilden. Fast melodin har oavsett vilket vaggviseliknande kvaliteter. Dock är texten allt annat än anpassad för att få småbarn att sova. Istället avhandlar lyriken vardagslivet på ett mentalsjukhus, och här intar Billie Joe protagonistens röst om det som försiggår i denna ”loony bin”.

Befärster positionen

Summa summarum då? Tja ett styrkebesked värt namnet får man väl säga att Saviors är. Om inte annat befäster verket Green Days position på sin väl inkörda plats i rockvärlden. Och det tycker jag nog är gott nog.