AMARANTHE och DRAGONFORCE, Amager Bio, Köpenhamn den 27 februari 2024 – ett lyckat turnépaket präglat av kemi av likheter och motsatser

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Konserter i form av doublefeature har varit hett på sistone, och då särskilt på metalfronten. I alla fall på Amager Bio. P.O.D. och Alien Ant Farm, Eluveite och Lacuna Coil, Apocalyptica och Epica, Amaranthe och Beyond the Black. Alla har har de slagit ihop sina respektive (turné)påsar och gjort nedslag på den gamla bion på senare år.

Och igår var det dags igen. För Amaranthe i alla fall. I sällskap med Dragonforce denna gång. Och förutsättningarna var goda för ett minnesvärt gig för den svenskdanska combon. Sprillans nya albumet The Catalyst är inget annat än en orgie i catchy i electrometal. Hookarna ter sig starkare än någonsin, och kombinationen Elize Ryd och Nils Mohlin på sång sitter som en kemiska smäck.

En aning för mycket growl

Sedan growlandet kan jag i vanlig ordning ärligt talat mest vara utan, men nykomlingen Mikael Sehlins grova ”sång” inkorporeras om inte annat med känsla för helheten. Även om jag kan tycka att det blev en aning för mycket Sehlin för min smak.

Kör inte med falsk varudeklaration

Men vi tar det från början. För det var DragonForce som fick öppna kvällens headlineravdelning, och här talar vi som bekant om power metal som inte skojas bort.

Om jag säger att senaste albumet bår titeln Extreme Power Metal och det kommande Warp Speed Warriors, så förstår ni säkert vad som avses. En sak är i alla fall säker. Det här gänget kör inte med någon falsk varudeklaration. För tjohej vad det går. Yngwie hade inte behövt gnälla det minsta vad gäller tempot. Men Dragonforce är förstås mycket roligare än den svenske supergitarristen, och då inte minst i dessa dagar.

Vansinnig Céline Dion-cover

Konceptet är närmast övertydligt: ”Vi ska vara snabbast”, och det är de onekligen. Dock inte i så hög utsträckning som myten säger. Sant är dock att inledande Revolution Death Squad och Soldiers of the Wasteland, samt kanske något nummer till hade gasen i botten.

Med något avses förresten Through the Fire and Flames, bandets kanske största hit med i skrivande stund 141 miljoner visningar på YouTube. Något som i sin tur till stor del har med dess inkluderande i dataspelet Guitar Hero att göra. Och låt oss för all del inte glömma covern på Céline Dions Titanic-klassiker My Heart Will Be Go On. Vansinnig? Absolut, men definitivt Dragonforce rakt igenom.

Drakar, trollkarlar och grejor

Fast bandet har faktiskt trots allt andra sidor också. Eller i alla fall nyanser i inom sin sfär. Bevis A på detta var Cry Thunder, som denna denna afton begåvats med en lätt folkanstruken touch som vävts in i med den krigsorienterade lyriken.

Med The Last Dragonborn påminde bandet oss om vilken tämligen ståtlig sak om drakar, trollkarlar och grejor det här är. Episk är nog ordet jag letar efter här. Episk var väl inte precis nya Power of the Triforce. Däremot var det lätt att associera till…well, typisk power metal som håller sig till ett normalt högt tempo.

Blir falskt beskyllda

Så vad jag försöker säga på är nog att DragonForce inte förtjänar mycket av det ovett de får. Varför, undrar då måhända vän av ordning. Jo för att de faktiskt blir falskt beskyllda för att vara smalare och mer insnöade på än vad de faktiskt är. Sedan sticker väl den fantasydoftande lyriken i ögonen på vissa. För gudarna ska veta att detta är precis så otidsenligt som det låter.

Underhållande att skåda

Men vad spelar det egentligen för roll. I min bok är det mest en lustig detalj. Inte många går hela vägen i power metalland idag, men det gör onekligen DragonForce. Samtidigt är det ett faktum att kvintetten faktiskt är tämligen underhållande att skåda. Energin och hängivenheten strålade ut från scenen, och publiken slickade i sig det som bjöds. Vilket väl måste betyda något.

Samtidigt är det förstås så att musikaliteten finns där, och någonstans är de också mer nyanserade än vad de får credd för. Så tummen upp för det.

En väloljad enhet

En tumma att sätta upp kan även sättas upp för Amaranhte. Föga förvånande, bör tilläggas. För det här bandet är onekligen en definitiv effektiv livemaskin numera. Minns att jag initialt inte var så begeistrad av dem. I alla fall inte live. Men sexton år in i karriären utgör combon en väloljad enhet som ständigt levererar.

Kommer bli ny livefavorit

Så även denna afton. Inledande låttrion Fearless, Viral och Digital World satte omgående tonen gentemot en redan tänd publik i det utsålda Amager Bio.

Därefter var det så dags för lite nytt från nya verket The Catalyst, Damnation Flame. Detta nummer passade sömlöst in i resten av materialet, och kommer garanterat att bli ännu en livefavorit. Catchy? Behöver någon fråga. Bara syntplinkandet i introt räcker för att man ska vara hooked.

Bland det starkaste de gjort

En stund senare skulle mer färskt komma i form av dystopiska Re-Vision men mer än så blev det inte av färskt material. I alla fall verkade det inte så. Lite synd, kan tyckas. För efter bara ett par lyssningar framstår The Catlyst som bland det starkaste bandet gjort hittills. Därmed borde också i alla fall ytterligare två nummer därifrån få chansen. typ låt säga det helgjutna titelspåret och den lika knockande Insatiable.

För övrigt kunde Amaranthes repertoar på det hela taget mäta sig fullt ut tempomässigt med vad DragonForce bjöd på. Bandets electrometal saktar liksom sällan ner. Rytmiskt är det nästan ständigt varierande, men ballader vimlar det liksom inte av i repertoaren.

Varsam och långsam Amarathine

Fast en av få sånger på repertoaren är självklart Amarathine. Denna vackra ballad som blivit en given stapelvara live, och tillika ett givet paradnummer för Elize Ryd även om de båda manliga sångarna också tillåts ta plats.

Denna kväll lät den dock inte riktigt som vanligt. Istället adderades ett tjusigt keyboardintro av gitarristen Olof Mörck innan Ryd långsamt började sjunga texten lika varsamt som långsamt. Och så håller det på ända tills Nils Mohlin tog över i andraversen. Läckert och stämningsfullt är väl de ord som närmast poppade upp här.

Lekte Queen

På detta stadium började showen så småningom lida mot sitt slut, men innan dess hann den ösiga ordningen återställas. I That Song lekte bandet Queen med We Will Rock You-rytmer innan alltihop avslutades med den avsevärt mer Amaranthe-typiska Drop Dead Cynical.

Slutet gott, allting gott med andra ord. Sedan fanns det väl några nummer i setlisten jag inte var helsåld på, men på det hela taget så fanns det all anledning att vara nöjd med kvällen.

Lyckat turnéparande

Något publikens entusiasm gav en tydlig antydan om, för övrigt. Men varför inte, DragonForce och Amaranthe utgör onekligen en god kombination av metal. Skillnaderna dem emellan är tillräckligt stora, men det är även likheterna. Och det är väl däri kemin av motsatser ligger för att turnéparande ska bli lyckades.