Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: F. Javier Gutiérrez
I rollerna: Bonnie Morgan, Aimee Teegarden, Laura Wiggins
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2017-02-03
Jag blev en gång presenterad för producenten till den japanska originalversionen av THE RING, den som kallas RINGU och som kom 1998. Det var en typisk, strikt japan i kostym. Jag blev tillfrågad om jag ville intervjua honom, vilket vore intressant, men vid tillfället hade jag inte sett RINGU – och producenten talade inte engelska. Att intervjua via tolk är ganska hopplöst.
Först 2003, tror jag det var, såg jag RINGU, när den släpptes på video i Sverige – jag fick en tittkopia på VHS. Jag hade då hört väldigt mycket om den, och förväntade mig en hel del. När jag väl såg den, satt jag mest och undrade varför alla blivit så skraja – det här var väl ingenting? Men – så kom slutet på filmen. Slutet! Och det fick mig verkligen att tappa andan, jag nästan klättrade upp på soffans rygg, så otäckt jag tyckte det var. Och jag blir ju liksom aldrig skrämd när jag ser på skräckfilm.
Jag skrev en recension av RINGU i Helsingborgs Dagblad, och kort därpå ringde redaktören och frågade om jag även ville recensera den amerikanska nyinspelningen, som snart skulle ha biopremiär. Det ville jag förstås. Jag hade redan fått promotion för THE RING hemskickad av filmbolaget. De skickade ut en VHS-kassett, på vilken den där filmen rollfigurerna tittar på i THE RING låg. Tyvärr hade bolaget inte löpt hela linan ut – de hade inte skrivit “Watch me” på kassetten, och på bandet låg även trailern.
THE RING pressvisades inte, så jag såg den på premiären i Malmö. Jag vill minnas att filmen var rätt hyfsad, men det jag minns mest, var att en tjej som satt bakom mig fick panik – hon låg i sina kompisars knän; hon grät och skrek av skräck, och ville därifrån. Fascinerande, tyckte jag! Jag vill också göra filmer som skräms lika mycket.
RINGU var en roman från 1991, som blev fler böcker, som blev manga, och som alltså blev film – ett flertal filmer. Det finns tre japanska filmer, varav de två uppföljarna inte är så bra, det finns en koreansk version; THE RING VIRUS, som jag inte sett, och den amerikanska THE RING följdes 2005 upp med THE RING 2, vilken faktiskt regisserades av Hideo Nakata – killen som gjorde RINGU och den eminenta DARK WATER. Fast jag minns absolut ingenting av THE RING 2. Inte mer än att jag tyckte att den var kass.
Tolv år senare får vi alltså en tredje amerikansk film, RINGS. Vaddå, rings? undrar kanske ni. Det undrar jag också. Ringarna? Vad jag vet åsyftar titeln RINGU telefonsignalen, och ingen jäkla ring. Vad har ringen med saken att göra?
RINGS har regisserats av spanjoren F Javier Gutiérrez, och den här gången är det collegeläraren Gabriel (Johnny Galecki) som av någon diffus anledning köper en begagnad videobandspelare. När han försöker få den att fungera, upptäcker han att det sitter en kassett i den. Jodå, självklart är det den beryktade kassetten med den konstiga filmen. Filmen som frammanar den onda spökflickan Samara, och som får telefonen att ringa – och när man svarar säger en flickröst “Sju dagar”. Efter sju dagar dör man med förvridet ansiktsuttryck.
Efter detta presenteras vi för det unga paret Julia och Holt, spelade av italienskan Matilda Lutz (som är till förväxling lik Jessica Alba!) och Alex Roe – den sistnämnde är en synnerligen blek skådis med utstrålning som kvarglömd pulvermos. Holt ska börja på college i en annan stad, jupp, det är skolan där Gabriel jobbar. När Holt plötsligt försvinner, blir förstås Julia orolig. Hon uppsöker skolan, träffar Gabriel, och upptäcker att han håller på med ett märkligt experiment – han har digitaliserat Samaras film och låter en grupp studenter se den. Enda sättet att bli av med förbannelsen, är att visa filmen för någon annan. Studenterna håller alltså på med detta, som något slags kedjebrev. De håller koll på varandra, de räknar ner de sju dagarna, och Holt är en av de som medverkar i experimentet. Så fort Julia anländer går allt åt skogen – en tjej dör.
Julia och Holt försöker lösa gåtan med filmen och dödsfallen, vilket leder till att vi får mer information om Samara och varifrån hon kommer. Vincent D’Onofrio spelar en blind man som verkar sitta inne med fakta.
RINGS är inte speciellt bra. Den är snarare rätt dålig. Rent tekniskt är filmen kompetent, och här finns en del småfräna inslag som involverar bildskärmar på datorer och mobiltelefoner – Samara gillar ju att klättra ut ur bildskärmar. Men – filmen blir aldrig någonsin spännande eller otäck. RINGS saknar den krypande spänningen från RINGU. Och nu har vi ju sett Samara – ett flertal gånger. Hon överraskar inte längre, eventuell chockverkan har försvunnit.
Jag tycker att det blir allt svårare att betygsätta skräckfilmer. Det mesta jag ser är rätt dåligt, det känns som att filmerna i genren ständigt blir sämre och billigare – men jag kan ju inte sätta en etta på allt. Och varje gång jag sätter en etta, kommer det alltid något som är ännu sämre. Förra veckan var jag snäll, väldigt snäll, mot THE BYE BYE MAN. Jag gav den en tvåa, trots att jag nog borde satt en etta. RINGS är bättre än THE BYE BYE MAN – och därför sätter jag en tvåa även den här gången. Men se det inte som en rekommendation. Se hellre RINGU, om du inte redan gjort det.
Slutligen undrar jag varför ingen av de studenter i RINGS som har tillgång till Samaras video som en Quicktime-fil, laddar upp den på YouTube och Facebook? I verkligheten hade det säkert hänt på ett par timmar – och miljoners miljoner världen över hade drabbats av Samaras förbannelse. Då hade Samara verkligen fått ett göre! Stackarn hade krupit tillbaka ner i sin brunn och hållit sig där för att få lite lugn och ro.
skriven 2017-02-02
