OPAL OCEAN, Victoria, Malmö den 24 februari 2024 – gitarrmusikalitet i metal- och flamencoskrud.

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det där med genrer kan inte sällan vara en svårt nöt att knäcka. I alla fall själva genrebestämningen. Opal Ocean alias fransmannen Alex Champ och Nya Zeeländaren Nadav Tabak har bland annat beskrivits som nuevo flamenco-rumba och akustisk progressiv flamenco-metal.

Förvisso måste man inte stoppa in allt i ett fack, men om jag nu måste går tankarna nog mest åt det sistnämnda, trots allt. Vilket är gott nog. För visst sjutton låter det som en spännande mix. Även om det förvisso bjöds på sådant som flöt ut bortom dessa suddiga gränser också.

Å andra sidan kan man strunta i dessa hårklyverier och konstatera att det här är en både udda och spännande combo. Punkt slut.

Händerna flög över strängarna

Fast att dessa båda herrar ter sig ruskigt duktiga på sina respektive gurkor är förstås givet. Händerna fullständigt flög över strängarna så att till och med Yngwie rimligen borde ha blivit imponerad igår. Dessutom fanns trummorna bildligt bokstavligt talat i Tabaks gitarr, om än inte fysiskt. Fråga mig inte hur. Teknikens under, ni vet.

Kan fängsla utan bjäfs

Sedan är det förstås så att det inte är alldeles lätt att underhålla en ofta kräsen publik van vid stora konserter uppburna av ett storskaligt utanpåverk Men det här är några herrar som kan fängsla en publik utan minsta bjäfs, något de tidigt lärde sig som gatumusikanter hemma i Melbourne. Därefter kom ett visst kändisskap när deras uppträden där blev virala i sociala medier.

Välförtjänt uppskattande respons

Och igår var det alltså dags för svensk livepremiär på Victoria som en del av den nu pågående Europaturnén. Utsålt och succé betecknade Alex Champ tillställningen som vid något tillfälle. Och tillade sedan att vi svenskar inte alls var så reserverade som han trott. Sedan må det ha varit alkoholen som talade i viss liten mån, men responsen var välförtjänt uppskattande och hyfsat högljudd.

Häftigt firande av musikalitet

Välförtjänt, tycker inte minst undertecknad. För hela showen tonade fram som ett häftigt firande av musikalitet. Det räckte att lyssna till ett nummer som Echoes of Light för att inse detta. Efter ett funky intro följde en galopperande rytm innan ett groovy fiffigt mellanspel tog vid, som sedan följdes av ett spanskljudande parti. Och viss kunde man höra en hel del Ennio Morricone-vibbar à la Dollar-trilogin därefter. Och så vidare.

Hade gjort sitt för att förhöja upplevelsen

Ja, ni förstår säkert grejen. Egentligen har man aldrig en tråkig stund i Opal Oceans sällskap. Men visst, det hade det inte gjort ont med lite stråkar eller keyboards i ljudbildens botten då och då.

Likaså hade en videoskärm i bakgrunden med lämpliga illustrationer, videos och närbilder på duons fighting faces och händer gjort sitt till för att förhöja upplevelsen. I alla fall på ett större spelställe, i en mindre teater som Viktoria har sådant inte lika stor betydelse.

Minimalism som bortblåst

Samtidigt är det emellertid så att denna extremt samspelta duo rent allmänt inte behöver ett band för att leverera en show värd namnet. Den minimalism som på pappret kan förvarna om ett viss enahanda drag var nämligen som bortblåst redan under första numret.

Infallsrikedom som imponerade

Stilmässiga variationer i gitarrspelet, temposkiftningar och proggiga sidospår i lagom dos gjorde att helheten aldrig var i närheten av att bli enahanda. Oavsett om det nu handlade om en klämmig sak någonstans mellan flamenco och lätt österländsk krydda, som Schmeckledy Pop, ett uptempo dansant nummer, typ Micro Rave, intrikata tjusiga hyllningen till deras progressiva metalhjältar Tool, The Hadal Zone eller Mexicana en riffig metal-sak i flamencoland, fanns en fräschör och infallsrikedom som imponerande.

Extra plus även för covern på The White Stripes Seven Nation Army. Innovativ och alldeles egen utan att vara alltför otrogen mot originalet blir domen här.

Potential att slå mycket hårdare

Och på tal om dom, betyg eller vad ni nu föredrar att kalla det. Jag bugar och bockar djupt för dessa lika hängivna som skickliga gossar. Önskar dem all lycka till i framtiden.

De borde vara avsevärt större än vad de är, men att döma av den skiftande publiken på Victoria där alltifrån tydligt pensionärsstämplad publik via medelålders rock- och jazzfans till uppenbara metalheads hade löst biljett, så finns där en potential att slå mycket hårdare.