U.D.O., Plan B, Malmö den 13 februari 2024 – glada gubbar rockade på

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Även om det nu är 37 år sen Udo Dirkschneider lämnade Accept lär han alltid förknippas med klassikern Balls to The Wall. Dock framförde han inte den här låten vilket kanske några blev besvikna över.

Mycket spelglädje

Men om vi tittar på nutid och konserten som hölls inför ett halvfullt Plan B blev jag positivt överraskad av spelglädjen som sprutade ut över publiken. Jag har sett Udo tidigare och uppfattat honom som tämligen butter och arg. Det är inte utan anledning att han ibland har kallats för ”Den lilla arga tysken”.

Allsång

Nåväl, vi fick höra idel klassiker från U.D.O:s album och konserten öppnades med Isolation från senaste plattan Touchdown från 2023.

Touchdown är även namnet på den stora turnén som rullar på över både Europa och USA samt Kanada. Är det klassisk hårdrock är det självklart allsångsrefränger. I Forever Free kan man inget annat än att att sjunga whoo-hooo-hooo. Och publiken var självklart på. Melodiskt och trallvänligt piggar alltid upp.

Sonen bakom trummorna

På scen hade han två glada och lite yngre (jämfört med UDO) gitarrister som mer än gärna visade upp sina fingerfärdigheter. De fånade sig gärna och verkade även de ha roligt på scen. Utan att för den skull göra avkall på musiken. Och när vi ändå pratar om bandet har ju Udo sin son bakom trummorna. Det måste var rätt schysst att lira med farsan kan man tänka. Och på bas har Udo sin gamle vapendragare Peter Baltes som även han var med i Accept för tusen år sen.

Så lugn var den inte

Metal Machine från 2013 är även den en gammal klassiker som med lite återhållsamma tempo ger Udo lite mer möjlighet att få fram sången. Okej då, så lugn var den inte då den drog igång rejält i slutet med dubbelpedal och vilda gitarrsolon. Men det svängde gott.

Lättlyssnad musik för nya fans

Nu blev det ännu mer allsångshårdrock med Never Cross My Way, som taktfast hamrade på. Och Udo raspade fram sången. Ännu mer whoo-hoo-hoo…

Bandet jobbade på och låtar som Independence Day och Wrong side of Midnight fastnade direkt utan man för den skull har lyssnat ihjäl sig på albumen. Trevligt för alla nytillkomna fans som ser honom för första gången. Dock tror jag att de flesta har hört honom innan. I I Fight for the Right hade bandet lyckats få in en massa klassiska stycken à la Yngwie och det hela avslutades med att vår ena gitarrist fick ytterligare anledning att visa upp sina färdigheter.

Skrev jag innan att det svängde gott? Då upprepar jag mig gärna då på den punkten. Heart of Gold ända ifrån 1990 blev nästa låt.

Mobilficklampor svajade i luften

Sedan var det dags för en ballad. In The Darkness var ända ifrån 1987 och är från första soloplattan Animal House. Glömde kolla bakåt om det var några tändare (läs: mobilficklampor) som svajade i luften men det var säkert. Med knytnäven i luften sjöng vi med till Man & Machine. Tunga riff och taktfasta trummor.

Sega musiker som håller än

Metal Never Dies, och så är det ju faktiskt. Även om de gamle tacklar av kommer det nya och tar vid. Udo själv har ju visserligen passerat de 70, men det är ingen ålder för en rockare.

Jaha, då var det åter dags för allsång i One Heart, One Soul. Låten är från 2018, men skulle lika gärna vara från 1990. Taskig utveckling kanske vissa tycker, men i den här genren är det kanske viktigare att bevara sina rötter än att man tappar konceptet.

Mycket metal för pengarna

Börjar konserten gå mot sitt slut eller? Nä, fick en bild på setlistan som sa att det återstod ett antal låtar till. Tilläggas kan att de höll på i nästan två timmar. Mycket metal för pengarna så att säga.

Udos röst börjar bli lite trött

Nu blev det äntligen Touchdown. Ja, alltså titellåten till senaste plattan. Mycket dubbelpedal och trallvänlig refräng. Fast jag tyckte låten påminde emellanåt om Motorheads Overkill. Balladen I Give as Good as I Get börjar avslöja att Udos röst börjar bli lite trött. Ska inte säga att han sjöng falskt i de lugna partierna men det lät inte helt bra.

Deras extranummer fanns ju redan på pränt, så att bandet gick ut och gömde sig bakom högtalarna blev ju nästan lite fånigt. Men de tittade glatt ut igen och rev av den taktfasta och lite återhållsamma Holy.

Klassisk hårdrock enligt vinnande recept

They Want War innehöll alla klassiska ingredienser med tungt komp med lite återhållsam sång i verser som byggs upp tills allsångsrefrängen kommer i gång och publiken sjunger whoo-hoo-hoo. Ett vinnande koncept helt enkelt. Nu jädrar var de på hugget och rockade loss med Animal House från första plattan.

Queen-cover som avslutning

We Will Rock You sjöng ju Queen och UDO vill inte vara sämre så varför inte avsluta konserten med en metalcover på denna annars sönderspelade låt. Men det blev bra tryck i publiken och alla sjöng självklart med. Ett snyggt avslut på den här kvällen.

Lite tyckande kanske?

Kul att se UDO med ett så spelsuget band där alla var glada. Det smittar självklart av sig på publiken, och även om de kanske inte fyller de största arenorna har jag sett att många spelningar är utsålda. Det vittnar ju om att publiken fortfarande gillar enkel rak hårdrock.

Spelstället då?

Ljud- och ljusmässigt var det bra och det är kul och tur att Plan B finns så de kan ta in en massa både gamla och nya artister. Dessutom har de flera scener med olika kapacitet som gör att även mindre band kan lira utan att det känns ödsligt. Att det sen ligger lite mer off än Bergsgatan får man ta. Men alla bor inte mitt i stan ändå så det kvittar ju.