LEFFE GRIMWALKER : MINNET AV ATT DÖ – onekligen skräckstämning i tonsäker mörk snut noir

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Nona
Serie: Memoria Mori
Genre: Deckare
Antal sidor: 320
Format: Pocket
Utgivningsdag: 2023-12-08

Står i begrepp att inom väldigt kort och efter mycket om och men avsluta femte delen i Leffe Grimwalkers Alex Storm-serie. Den internationella gangsterserien som tagit läsaren från Stockholm till Hongkongs triadkrig och åter till Sverige i form av Norrlands karga ödslighet.

Minnet av att dö är dock något helt annat. För det vilar onekligen en skräckstämning i denna mörka snut noir. Av någon anledning tänker jag initialt på en modern vampyrhistoria trots att inga blodsugare befolkar historien.

Sin älskades död

Vad som däremot figurerar är en mycket självmordsbenägen kriminalkommissarie. Namnet är Samael Duvel, och han kan inte komma över sin älskade Carolinas död. Hon hamnade i ett vegetativt tillstånd efter en bilolycka och fick sedermera de livsuppehållande maskinerna avstängda. Alltsedan dess funderar Samael inte sällan på att kasta sig handlöst ner från en bro.

Övergrepp i ett munkkloster

Det är väl inte heller någon direkt avancerad gissning att hävda att det faktum att Samael vuxit upp både som föräldralös och med övergrepp i ett munkkloster också gjort sitt till för att han inte ska må som han bör och ska.

Därför går han regelbundet till en terapeut för att lösa upp sina mentala knutar, men detta hjälper föga. För i slutänden retar han sig mest på de råd som presenteras för honom.

Gör konstverk av sina offer

På historiens andra planhalva hittar vi Agnus, seriemördare som gör konstverk av sina offer. Han presenteras omgående i samband med spaning på sitt nästa offer. Hennes namn är Jenny, influencer som fläker ut ett lyckligt glamouröst fejkliv, snarare än det olyckliga jag hon egentligen har att hantera.

En total knäppis

Men nu ska eländet vädras. Jenny ska få frihet i döden, och hennes sista inlägg på Instagram ska bli det vackraste hittills. Fast det primära syftet är förstås att trigga Samaels intresse. Sedan ska han dö. Ett hämndmotiv ligger nämligen och skvalpar i hans sjuka hjärna, och en sak är säker. det finns fler influensers att befria från livets plågor.

Ja, ni förstå. Agnus är en total knäppis. Men en smart sådan och han kommer allt närmare de få här i världen som Samael bryr sig om.

Märkliga samtal om döden

Samael å sin sida finner någon ny att bry sig om i Ayla, en tonårstjej i besittning av tydliga emo-vibbar. Med henne för han mest märkliga samtal om döden och annat. När de inte skämtar till det, det vill säga.

Till saken hör att det finns en koppling mellan Samael och Aylas far Antonio. Det var nämligen han som dödade honom. Något dottern inte har någon vetskap om. Så motivet kan tyckas uppenbart. Kommissarien söker någon form av rening för sina tidigare handlingar i sin relation till Ayla.

Rätt ton

Känner ni mörkret? Eller hopplösheten? För det gjorde jag under läsningens gång. Men det är bara att betrakta som en tillgång. För egen del störs jag nämligen sällan av sådant. I rätt historia är det snarare en stämningsförhöjare, och i Minnet av att dö har Leffe Grimwalker bifogat helt rätt ton till sin berättelse.

En berättelse som inte lär ta slut förrän efter ett helt fång böcker om jag förstått saken rätt, och gärna för mig. För den produktive författaren verkar ha funnit ny inspiration med denna första del.

Obehagligt i sin läskighet

Det rappa språket och flyhäntheten känns igen från tidigare, men det känns som han ansträngt sig för att göra något lite annorlunda utan att för den sakens skull lämna spänningsgenren. För det här är inte sällan verkligen just spännande, och icke att förglömma obehagligt i sin läskighet.

Fantasifulla och skojiga liknelser

Dock ter sig Minnet av att dö jämförelsevis som något nytt och fräscht i den ständigt växande repertoaren. Grimwalker verkar ha haft genuint roligt vid tillkomsten av denna skapelse, och det märks inte minst i alla dessa fantasifulla och skojiga liknelser som kommer i parti och minut, typ ”Pulsen är lika hög som himlen…” eller ”Min inre satkärring är förbannad och vill jävlas med något”, i samband med diverse beskrivningar av folk, fä och döda ting.

Signerad Tim Burton

Med detta sagt behöver det väl knappast påpekas att det finns all anledning att se fram emot nästa bok i serien.

Och inte för att gå händelserna i förväg, men nog hade Minnet av att dö gjort sig utmärkt som filmfracnhise med edge, blod och visuell ögonfägnad signerad Tim Burton.

Underworld: Awakening och Eld & lågor

Eller varför inte ge vår egen regiduo med erfarenhet från Hollywood, Måns Mårlind och Björn Stein, männen bakom bland annat Underworld: Awakening med Kate Beckinsdale som vampyrdonna och sorgligt underskattade Eld & lågor, få chansen. De hade också kunnat skapa mörk visuell ögonfägnad av rang.