JAMES ARTHUR, Forum Black Box, Köpenhamn den 13 februari 2024 – en trevlig kväll i popens singer/songwriter-land är inte det sämsta

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Han fick ett genombrott som vinnare i brittiska X Factors nionde säsong 2012, och fick därefter en rad hits runt om i Europa. Därefter har framgångarna hållit i sig även om listklättrarna sinat en del på sistone.

Fast det verkar förstås som om livebiten går ännu bättre. I alla fall att döma av uppslutningen på Forum igår. Den gamla sportbunkern var utsåld sedan länge, vilket enligt sångaren själv innebar att totalt 4000 själar hade löst biljett. Av dessa var uppskattningsvis sjuttio procent unga kvinnor någonstans mellan sena tonåren och yngre medelåldern, och dessa reagerade i mångt och mycket som klyschan säger genom att vråla med ljus röst åt varenda välbekant intro eller kommentar som yppades där från scenen.

strong>Mönster med manliga sångare

Och det är väl fint. Musik ska ju ge reaktioner. Eller glädje, som Lill Lindfors brukar formulera det i sin tidiga klassiker. Dock börjar jag se ett mönster när det gäller den grupp manliga sångare som Arthur representerar. För det pågår för tillfällen en mindre trend där känsliga lite scruffy, inte nödvändigtvis snygga män slagit hårt med musik som låter upphovsmännen bära sina känslor utanpå skinnet.

Om jag nämner folk som Lewis Capaldi och Dean Lewis utöver kvällens attraktion, så går det måhända upp ett liljeholmens vad gäller poängen.

En sångtendens

Någon i min närhet har gett dessa herrar det föga berömmande epitetet skrikare för deras sätt att ta sig an sina känsloprunkande ballader. Så långt vill absolut inte jag gå. Långt därifrån. Men det finns i alla fall en liten tendens som borde rendera en kommentar av den uppmanande välbekanta modellen less is more.

More is more och om att ta i så man kräks

Vår svenske demongitarrist Yngwie Malmsteen bejakar som bekant istället uttrycket more is more. Vilket är svårt att hålla med om. För om allting går under devisen plattan i mattan tappas effekten bort, och samma sak gäller nämnda sångare.

Så i fallet James Arthur måste jag nu trots allt ändå medge att uttrycket ta i så man kräks inte behövde tas till heders många, om ens någon gång igår. Möjligen tappades tonen bort ett par gånger, men för övrigt funkade den, och detta trots att mannen enligt egen utsago genomlidit en ”svår infektion i bröstet” på sistone.

Öppning i tydligt upptempotecken

Vad sedan gäller repertoaren är det dock ingen förutfattad mening att balladerna dominerar. Det är ren och skär fakta. På Forum bestod sisådär två tredjedelar av setlistan av mer eller mindre lugnare saker.

Öppningen av tillställningen gick dock i ett tydligt upptempotecken. Både titelspåret från nya albumet Bitter Sweet Love och Blindside retade popnerven på relevant sätt. Samma sak kan sägas om Lasting Lover. James Arthur goes disco light är nog en rättvisande beskrivning här, så visst sjutton har mannen en del catchy saker med tempot i tanken.

Rockade om världens tillstånd

För att få uppleva kvällens mest udda låt fick man dock vänta till sista ordinarie nummer. Plötsligt rockade det. Tankarna vandrade sånär till punkig indierock och i texten beskrivs världens nuvarande tillstånd. Och det var fullt förståeligt ingen vacker bild som målades upp.

”Suicide rates are higher, Everybody’s going viral, Pictures perfect in denial, It’s the new coronavirus” sjöng britten i öppningsversen.

Rallarsvingar som förtjänades

Och eländesbeskrivningen fortsatte i vers två. ”Sort of Trumps just Biden time. Putin on a spree of violence. Genocide and Jesus Christ”. Det var rallarsvingar åt de håll som förtjänade kritisk uppmärksamhet, helt enkelt. Fast jag tvivlar förstås på om budskapet alls gick fram på Forum. Det hade krävts textschok på några stora videoskärmar för att det skulle nå ut.

Kaxigt med New Generation

Hur som helst kan jag tycka det är både uppfriskande och lite modigt att bryta mönstret, sticka ut hakan och utmana fansen med en sådan här drapa. Med en sång som lystrar till titeln New Generation, dessutom. Visserligen har Suede redan travesterat The Who och deras My Generation för länge sen, men ändå. Lite kaxigt är Arthurs tilltag allt.

Säkra (ballad)kort

Fast oavsett vilket, Arthurs specialitet är trots allt ballader i melankolins tecken, och fansen slickade villigt i sig de inte sällan olyckliga kärlekssångerna med synbar glädje. Säkra kort som genombrottshiten Impossible, Say You Won´t Let Go och Empty Space avverkades på väl valda ställen i setet.

Cover från The Greatest Showman

Sedan blev lyckan bland fansen fullständig redan på ett tidigt stadium då juvelen i kronan Rewrite the Stars plockades fram. Det här är alltså en cover på ett av de mest kända spåren från soundtracket till The Greatest Showman vi talar om, och må så vara att att han gjorde ett gott jobb. Även om sångpartnern Anne-Marie föga förvånande inte fanns på plats igår.

En hyfsat trevlig kväll

Däremot är jag inte det minsta säker på att Arthurs version överträffar originalet med Zac Efron och Zendaya. Tycker dock vi lämnar detta därhän, och konstaterar istället att tillställningen som helhet kan summeras under rubriken en hyfsat trevlig, om än något jämntjock kväll i popens singer/songwriterbetonade tecken. Vilket faktiskt inte är det sämsta.