Klicka på bilden, för att se hela bilden
“Quills”, “En förälskelse”, “Harrison’s Flowers”, “Så vit som en snö” och “Sen kväll på McCall’s” visar att kärleken inte alltid är lätt. Olycklig kärlek är ett vanligt tema inom såväl film som litteratur. När förhinder av diverse olika slag sätter krokben för kärleken uppstår lätt dramatik.
En förälskelse
Vi börjar i Sverige. “En förälskelse” heter en film av Mats Arehn, som tidigare bland annat gjort “Vita lögner”. Peter Haber spelar Simon, som är rektor på en skola på en mindre ort i Sverige. Han är gift sedan många år, har en son som är så gott som utflugen och en fru som är deprimerad och inte lyckas ta sig upp ur det mörker hon befinner sig i. I samband med sin tjänst träffar Simon så en dag en kvinna, Ingrid, som han omedelbart blir attraherad av. Ingrid spelas av Nina Gunke. Hon är läkare och har barn som går i skolan, och även hon har levt i ett långt äktenskap.
Attraktionen mellan de två går inte att ignorera för någon av dem, och deras äktenskapliga katastrofer är snart ett faktum, när sanningen uppdagas. Frågan är om deras nya kärlek klarar de påfrestningar som den nu utsätts för. Är det så lätt att lämna det liv man har levt så länge och som fram tills nu framstått som lyckligt? Är både hon och han beredda att göra samma offer? Vill båda lika mycket?
De äkta makar som blir akterseglade spelas av Krister Henriksson och Lena T. Hansson. Krister Henriksson gör en fantastisk insats i sin rolltolkning, och hans smärta känns ända in i benmärgen. Detta drama moraliserar inte på amerikanskt vis, vilket känns befriande.
Så vit som en snö
En annan svensk film som också befriar är den kritikerrosade “Så vit som en snö” i regi av Jan Troell. Den utspelar sig vid 1900-talets början i ett vackert Skåne. Elsa Andersson (Amanda Ooms) växer upp på en stor bondgård tillsammans med sin far och en styvmor. Hennes mor har dött i barnsäng, och Elsas saknad efter henne präglar hennes liv, som fylls av olika komplicerade kärlekar. Framför allt den till äventyret och flygandet. Det är en kärlek som fadern motsätter sig och som komplicerar deras relation. Som ensam kvinna i flygvärlden utgör hon också ett udda inslag, vilket komplicerar livet för en redan trolovad man (Björn Kjellman) och dennes rival (Rikard Wolff).
Den här filmen växer. Till en början tar den inte tag i mig, men snart är jag fångad i en annan tid och även jag blir förälskad i naiviteten och längtan som bor hos den unga Elsa. Det är fantastiskt berättat, vackert filmat och så varar filmen länge, hela två och en halv timme. Den är nästan rakt igenom berättad genom Elsas minnen från sitt liv, ett rätt vanligt berättargrepp som jag egentligen är inte så förtjust i, eftersom det tar bort spänning. Särskilt i en film som till rätt stor del går ut på spänningen i att vara pionjärflygare. När Elsa står och tänker på ett tåg, vet man ju att hon kommer att överleva vissa av strapatserna som hon utsätts för, och det går dessutom att se slutet framför sig på ett rätt tidigt stadium. Men det är en petitess i sammanhanget. En fantastiskt vacker film att drömma sig bort med i höstmörkret.
Harrison’s Flowers
En annan mycket gripande film är “Harrison’s Flowers” med manus och regi av Elie Chouraqui. Filmen utspelar sig 1991, precis när oroligheterna i det forna Jugoslavien bryter ut i krig. Den prisbelönte fotografen Harrison, spelad av David Strathairn (från Michael Hoffmans filmatisering av Shakespeares “En midsommarnattsdröm”), på tidskriften Newsweek får i uppdrag att resa dit en vecka för att dokumentera en mindre konflikt. Själv vill han lägga av, eftersom han fått nog av krig och elände och tycker att någon annan kan ta över. Han vill hellre vara hemma med sin familj och blommorna i växthuset.
Men den korta resan kommer att förändra livet för den lilla familjen. Snart rapporteras Harrison saknad i en liten stad i norra Kroatien, medan kriget bara tilltar i kraft. Hans hustru Sarah, spelad av Andie MacDowell (“Fyra bröllop och en begravning”), vill dock inte acceptera att hennes make är död. Hon åker därför till Kroatien för att hämta hem sin man, utan en tanke på vad det är hon ger sig in i. Den lilla konflikten visar sig vara ett fruktansvärt krig där inga medel skys.
Filmen har mottagit Bayeux-priset, som utdelas av de franska krigskorrespondenternas förbund. Den beskrivs av krigskorrespondenterna som “den finaste hyllning vi fått”, eftersom den skildrar det helvete som vissa reportrar utsätter sig för i jakten på de nyheter vi andra följer i media.
De säger vidare: “Det är vårt uppdrag att skildra lidandet, galenskapen, förstörelsen, mördandet. Att befinna sig mitt i skiten, iaktta, registrera, fotografera, filma dessa människor, som utsätts för bombexplosioner, tortyr, mord, våldtäkt. Att vara på plats när civilisationen slaktas av barbariska människor. Det är nödvändigt att vara ett vittne till detta skeende, att berätta om kriget för att få oss att hata det.” Något som känns extra aktuellt i dessa tider, då världen står och väntar på vad det är USA skall göra mot terroristerna i världen.
Quills
Tre Oscarnomineringar tilldelades filmen “Quills”, regisserad av Philip Kaufman (“Varats olidliga lätthet”). “Quills” betyder fjäderpennor, vilka spelar en avgörande roll i denna film om markis de Sades liv. Den ökände markisen har chockerat generation efter generation med sina erotiska berättelser.
Markis de Sade sitter inlåst på ett mentalsjukhus, och där skriver han för brinnande livet erotiska noveller som han får hjälp med att smuggla ut av sköterskan Madeleine, spelad av Kate Winslet (“Titanic”). Utanför murarna röner hans verk stor uppmärksamhet och folk läser dem med skräckblandad förtjusning. Men verken kommer även till maktens kännedom och där läses de inte med blida ögon. Bokbål anordnas och en expert, spelad av Michael Caine, skickas till mentalsjukhuset för att sätta stopp för galenskapen.
Föreståndaren på mentalsjukhuset, spelad av Joaquin Phoenix (kejsaren i “Gladiator”), är förespråkare för en mild metod när det gäller att få ordning på de inskrivna. Han är visserligen präst och kan inte acceptera det som markis de Sade skriver, men han tycker samtidigt att det är viktigt att denne får ur sig detta på papper och inte i handling. När det visar sig att markisen har brutit deras avtal om att inte publicera verken, så beslagtar han markisens fjäderpennor. Det visar sig dock att det inte är lätt att stoppa den kreativitet som vill komma till uttryck.
Med hjälp av den hänförda sköterskan Madeleine uppfinner markisen nya sätt att få ut sina skrifter, men till slut blir metoderna att undvika censuren så utmanande att de förhindrar deras kärleksaffär.
En sen kväll på McCool’s
Om ni gillar David Letterman ska ni se “En sen kväll på McCool’s”. Han säger nämligen: “Jag utnämner den till ‘årets film’. Om ni bara ska se en film i resten av ert liv så är det den här filmen” om denna annorlunda komedi, som verkligen växer.
Allting börjar en kväll på McCool’s, där bartendern Randy arbetar. När han stänger den stökiga baren vill han bara gå hem och sova, men en mycket vacker kvinna får honom på andra tankar. Snart är Randy indragen i en härva som han knappt kan tro på själv. Han blir indragen i mord och stölder och förlorar allt han äger och har.
Filmen berättas genom att samma historia ses ur flera olika människors ögon. Den vackra kvinnan, Jewel, vänder nämligen inte bara upp och ner på Randys värld, utan alla som hon stöter på blir som förhäxade.
Till en början känns filmen igen. Förväxlingar sker och det kryper i en för att folk gör så sällsynt idiotiska saker. I det skedet är det inte min typ av film, men så börjar de olika trådarna att knytas ihop på ett mycket roligt och intelligent sätt.
I rollerna ser vi Matt Dillon (“Wild Things”), som gör ett par olika tolkningar av Randy på ett mycket trovärdigt sätt. Den förföriska Jewel spelas av Liv Tyler (“Armageddon”), som även hon är mycket bra i denna roll. Michael Douglas spelar en bingoälskande smågangster, och är som vanligt mycket bra. I den här filmen har han dessutom en obetalbar Elvisfrisyr som bara måste ses. John Goodman (“O brother, where art thou?”) ser vi som en religiös detektiv som ger leendet ett nytt ansikte.
Natasja Atterbom
skriven 2001-10-02
