Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Musik: Giacomo Puccini
Libretto: Giuseppe Adami och Renato Simoni
Dirigent: Daniel Carter
Originalregi: Sofia Adrian Jupither
Regi återuppsättning: Katarina Sörenson
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym- & maskdesign: Maria Geber
Rörelseinstruktion: Katarina Sörenson
Ljuddesign: Ellen Ruge
Turandot: Anne Derouard
Calaf: Daniel Johansson
Liu: Solen Mainguené /Kine Sandtrø (21 feb, 6 & 13 apr)
Timur: Mariano Buccino
Ping: Jonah Spungin
Pang: Per Lindström
Pong Conny Thimander
Mandarin: Henning von Schulman
Kejsare Altoum: Stefan Dahlberg
Kammarjungfru: Linnea Nordenback
Kammarjungfru: Viktoria Karlsson
Prinsen av Persien: Ali Hussein
Statister: André M Gewessler
Vilmer Ericsson
Pëllumb Neziraj
Mustafa Javed
Henrik Andersson
Thomas Pålsson
Mattias Thernström Florin
Thomas Wiberg
Henrik Lindeberg
Mikael Tryman
Kristoffer Nilsson
Marcus Thernström Florin
Premiär: 3 feb 2024
Spelas: 3 feb - 21 apr 2024
Språk: Italienska, textas på svenska och engelska
Mer info
Säg Nessun Dorma och många får något längtansfullt i blicken. Säg Signore, ascolta och samma ögon tåras. Och att även körpartierna träffar rakt i bröstet råder ingen tvekan om, i varje fall inte vid premiären av Turandot på Malmö Opera i lördags. Sångare och musiker hyllades med stående ovationer. Många i publiken kommer att vilja se denna fantastiska uppsättning på nytt, så skynda att köpa biljett!
Bisarr historia
När ridån går upp får vi veta att prinsessan Turandot ska äkta den man av kungligt blod som gissar hennes tre gåtor. Den som misslyckas ska halshuggas. När prins Calaf antar utmaningen gör hans far, Timur, gemensam sak med slavinnan Liù och prinsessans tre ministrar. Men deras försök att stoppa honom är dömda att misslyckas. Calaf löser gåtorna. Prinsessan blir skräckslagen och förklarar via arian In questa reggia att hon hatar män och vill hämnas en skändad anmoder. Calaf ger henne en utväg. ”Säg mitt namn och du går fri”.
Operavärldens mest kända tenoraria
Nu börjar jakten efter prinsens namn. Alla måste leta, ingen får sova/Nessun dorma. Men vem vill sova när Puccini ger oss operavärldens kanske mest kända tenoraria? I tredje och sista akten anar vi att Calaf går mot sin död. Liù utsätts för tortyr, men tar sitt liv för att inte avslöja sin älskade Calafs namn.
Hennes avsked är starkt gripande och obehagligt likt Puccinis eget öde vars dagar var räknade när han tog sig an verket, samtidigt som han på nära håll upplevde hur en tjänsteflicka begick självmord sedan hans hustru anklagat henne för lösaktighet.
Ett livskraftigt verk
Giacomo Puccini dog i november 1924 och fick aldrig se sitt verk uruppföras på La Scala. Idag, hundra år senare, är Turandot högst levande. Jag funderar på om dess livskraft hänger ihop med att berättelsen provocerar i lika hög grad som Puccinis förmåga att leverera opera-hitar imponerar?
Så höga toner att man hissnar
Eller är det för att de svårsjungna ariorna bemästras enbart av de bästa? I Malmö har vi ynnesten att ta del av Anne Derouard som Turandot. Rollen är svårsjungen och känd för att inte kunna räddas med skådespeleri. Med skarpa toner så högt upp i registret att man hissnar är hon övertygande i sin gestaltning av den iskalla prinsessan.
Solen Mainguené är en mycket välsjungande Liù och likaså imponerar Daniel Johansson i rollen som Calaf. De tre ministrarna Ping (Jonah Spungin), Pang (Per Lindström) och Pong (Conny Thimander) ger med sin samstämmighet de i grunden komiska ministerfigurerna ett nytt djup. Likaså är orkestern med Daniel Carter som dirigent musiken mycket värdig.
Bortskalad exotism och vacker scenografi
Men oaktat operavärldens största röster och mest brillianta musiker, är det regissörer likt Sofia Jupither som gör att uppsättningar av verk som Turandot känns relevanta även i vår tid. Prinsessan är fortfarande lika grym som verket i sin traditionella skepnad är misogynt och rasistiskt, men genom att skala bort det problematiska och blottlägga allmängiltiga problem visar Jupither att operaklassikerna är livsdugliga för lång tid framåt.
Största hyllningen
Bakom maskerna och exotismen finns öden värda att ägna eftertanke. Människan är svårförklarlig. Min största hyllning går därför till regissören som låtit förklädnader falla, tätt följd av Erlend Birkeland och Maria Geber som skapat scenografi och kostymer. Tack för att den pyramidformade trappan med de blommande körsbärsträden är kvar genom hela föreställningen.
Och tack alla sångare, inte minst Malmö Operas barnkör, för ljuva toner under dalande snöflingor. Långt efter att ridån gått ner har jag denna vackra tavla på näthinnan. Jag vill tillbaka!
