CASSIDY PARIS : NEW SENSATION (Frontiers) – klatchig melodisk hårdrock av tjugoårig jättetalang

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Frontiers betydelse vad gäller den tyngre rocken kan knappast överskattas. I ett kvarts sekel har de boostat gamla och nya namn inom AOR, hårdrock, hårfager metal, sleaze och mycket annat, inklusive då power- och symphonic metal.

Men inte nog med detta. Som läget är nu kan man också nästan skönja en viss ambition att medvetet satsa på kvinnliga talanger. På senare år har namn som Chez Kane – succé på Sweden Rock senast, bulgariska Nevena, gitarrgudinnan Orianthi och hårdstylade kvintetten Venus 5 sett dagens ljus med album hos bolaget ifråga.

Förfinat talangen i ett decennium

Och mycket av detta ter sig onekligen lovande även om sistnämnda på ett väl ogenerat sätt låter det visuella överskugga musiken. Men som om detta inte vore nog är det nu dags för italienarna att låta en tjugoårig australiska visa vad hon går för. Namnet är Cassidy Paris, och trots sin unga ålder har hon redan förfinat sin talang i ett helt decennium.

Ungdomligt engagemang sprudlar

Paul Laine, mest känd för sin hyfsat långa sejour i hårfagra Danger Danger, tog redan från början rollen som mentor, och nu har det alltså blivit dags för vokalissan att släppa ut sin första fullängdare till en intet ont anande (rock)värld.

Hur det låter? Tja, som ett välgjort och välskrivet AOR-/melodiskt hårdrock-album med en inspirerad upphovskvinna, som låtit det ungdomliga engagemanget sprudla från början till slut.

Uppfinner inte hjulet igen

New Sensation utgör helt enkelt en sångsamling utan särskilda dippar att tala om. Det finns således ingen anledning att gnälla över utfyllnad. Samtidigt ska dock villigt erkännas att det här verkligen inte uppfinner hjulet igen.

Men än sen då, vid närmare eftertanke är en kommentar av denna art helt överflödig. För precis som otaliga andra starka album är syftet att förvalta snarare än förnya, och det är helt okej.

Idel klatschiga refränger

Följaktligen pendlar denna sångsamling mellan sådant som å ena sidan Walking on Fire, Searching for a Hero – tänk Heart tidigt 80-tal och fina powerballaden Here I Am, och å andra sidan hair metal-light dängor som Danger och Pat Benatar-doftande Song for the Broken Hearted.

Överlag talar vi idel klatschiga refränger samtidigt som Frontiers (över)flitige inhouse-rattare Alessandro Del Vecchio faktiskt bidragit med en ljudbild som varieras oväntat mycket utan att någonsin falla utanför de gängse ramarna.

Genuin kärlek

Sedan får jag nog också säga att Paris har en röst med en kapacitet som balanserar på gränsen till det kraftfulla. Attityden sitter där också, därtill. Liksom kärleken till genren rent allmänt, som ter sig rakt igenom genuin.

Europaturné rekommenderas

Ser fram emot att se vad denna tjugoåriga jättetalang ska hitta på härnäst. Kan knappt vänta på vad som månde bliva, men en Europaturné rekommenderas hur som helst omgående.