GREVINNAN OCH BETJÄNTEN

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Grevinnan och betjänten/The Same Procedure as Last Year brukar visas på nyårsafton på svensk TV. Det är en tradition som började den 31 december 1969. I år skulle det således kunna ha varit för 54:e gången, om det inte var så, att Grevinnan och betjänten under en period av sex år sattes i socialhygienisk karantän, med hänvisning till betjänten James omåttliga alkoholkonsumtion.

Efter 48 nyårsaftnar, är det kanske dags att se Grevinnan och betjänten med en ny, mera nykter, blick.

Läs nedanstående rader om Grevinnan och betjänten och avnjut sedan denna sketch på nytt. Tack vare din nyvunna kunskap, kommer Grevinnan och betjänten skänka dig en helt ny och rikare upplevelse.

I Danmark visas stycket under namnet 90-års fødelsedagen sedan den 31 december 1973.
I Norge heter den Grevinnen og hovedmestere, och sänds på TV sedan anno 1975.
I USA visas denna sketch under namnet The 90th Birthday or Dinner for One, och i de tyskspråkiga länderna visas detta världsberömda revystycke sedan 31 december 1963, alltså i 60 år i rad.

I Finland heter stycket Illalinen yhdelle, vilket betyder Middag för en.
I Storbritannien visades den på tv först år 2018.
Enligt Guinness rekordbok är sketchen det tv-program som gått i repris flest gånger.

Grevinnan och betjänten är en kort pjäs producerad av Norddeutche Rundfunk och den fick en tysk-engelsk dubbeltitel Der 90 geburtstag oder Dinner for One. Förmodligen har den mångfaldiga förekomsten av repliken ”The same procedure as last year” medfört att stycket fastnat i åskådarnas minne mest under det namnet.

Till dags dato har jag sett Grevinnan och betjänten i tre olika versioner. Alla tre är i stort sett identiska. Det som skiljer dem åt är små detaljer i scenrummet, kamerans placering samt redigering. I denna text refererar jag till den version som finns på Sveriges Radio TV och som enligt mig är den mest lyckade, tack vare sparsam klippning, genomtänkt kameraplacering samt pålagt burk skratt, som jag betraktar som mycket smittsam.

Det Danske Fjernsynet har sin version, även den framförd av paret Freddie Frenton och Mary Warden. Regissören Heinz Dunkhase trollar i denna tyvärr bort det komiska med ganska okänsliga kamerainställningar och genom att låta betjänten James spela över mer än vad stycket motiverar.

Den tredje versionen såg jag som liten grabb och den ingick i en dokumentärlångfilm av den semierotiska typen som den flitige italienske filmregissören Alessandro Blasetti presenterade år 1958, under titeln Europa di notte. Då hade sketchen Dinner for One, skriven av Lauri Wylie vars egentliga namn var Morris Laurence Samuelson, redan 35 år på nacken.

Den på film uppfångade scenversionen ingick i den bejublade revyföreställningen John Murray Anderson’s Almanac, som Imperial Theatre på Broadway London bjöd på. Den gamla grevinnan spelades av Hermione Gingold och hennes betjänt föreställdes av Billy DeWolfe.

Det är alltid vanskligt att analysera en kort pjäs, och längden på Grevinnan och betjänten varierar mellan sex till arton minuter. Och dessutom är det ett music hall- eller snarare ett vaudevillenummer. Man kan fråga sig, om det inte under sådana omständigheter rör sig om ren underhållning utan några som helst övriga ambitioner, än att väcka skratt?

För de som producerade stycket, kan det förhålla sig så, men för honom som skrev det, måste det ha haft ett skelett, en tålig konstruktion, att vira sina idéer kring. Så är det bara. Det är odiskutabelt. Ross Macdonald, som är pseudonym för Kenneth Millar uttryckte det så här: ”Trots att mina ambitioner med romanen The Galton Case var ganska blygsamma, så var det besvärligt att komma igång. Jag övervägde och förkastade minst ett dussin idéer på jakt efter en samlande princip.

Den bärande idén, den som skulle ladda de andra och ordna deras förekomst i berättelsen, var en variant på Oidipustemat.”

För att kunna skriva scendyptyken Return of the ”Same Procedure as Last Year”, del ett, Stefan Mayrs huvudvärk och Return of ”The Same Procedure as Last Year”, del två: The Headache Day, var jag tvungen att analysera The Same Procedure as Last Year och på så sätt göra skelettet synligt för mig. Här nedan delar jag med mig vad jag kom fram till.

Grevinnan och betjänten handlar om en välbärgad dam, Miss Sophie, som låter sin betjänt James servera en fiktiv kvällssupé till fyra kroppsligt frånvarande gäster.

Alkoholhaltiga drycker serveras i fyra olika omgångar och James, som förutom betjäntrollen även iklär sig rollerna som grevinnans samtliga gäster, blir mer och mer berusad. Sketchen slutar när grevinnan och betjänten beger sig upp för en trappa mot sovrummet.

Den ymniga förekomsten av repliken ”Same procedure as last year” avslöjar historiens perpetualitet. Kanhända är det en anspelning på att man firar en födelsedag eller ett nytt år. Stöd för det första antagande finnes i musiken som spelas i början av sketchen: en instrumental version av systrarna Patty Hill och Mildred Hills allom bekanta hyllningssång Happy Birthday to You.
Stöd för det andra antagandet finns i Mr. Pomeroys återkommande hälsning ”Happy new year, Miss Sophie!”.

De fyra gästerna, sir Toby, admiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottom kan således representera människans fyra åldrar:: infantia, adolescentia, virilitas – och Mr. Winterbottom – senectus – samt stå för de ständigt återkommande fyra årstiderna.

Värdinnan Miss Sophie är en gammal dam. Trots sin höga ålder, 90 år, är hon mycket vital, vilket gör att man uppfattar henne som praktiskt taget odödlig. Hon är evigheten själv och alltings ursprung, men även bödel: vi bevittnar hur hon utnyttjar James och det ger oss en antydan om varför de övriga herrarna bara är andligen närvarande.
Det framgår tydligt att sketchen således kan tolkas som ett stycke om liv och död, om förintelse och återfödelse.

”Come away, come away, death”, sjunger clownen Feste för sir Toby i Shakespeares Twelfth Night, or What You WillL, som på svenska heter Trettondagsafton, och jag tror att det är just denna Shakespeare-komedi, samt det beryktade besöket av de tre vise männen i Betlehem för dryga tvåtusen år sedan, som utgjort det litterära och kvasi-historiska underlaget för Grevinnan och betjänten.

Liksom Shakespeare hämtade mycket av sitt stoff från andra författare, så lånar de yngre kollegerna Bertolt Brecht, Edward Bond, Tom Stoppard, Philip Jordan, Mary Steward, Maxwell Anderson, Peter Ustinov och George Abbot från Shakespeare. Liksom Don Christophers, John Lollos och Stanley Jay Gelbers musikal bygger även Grevinnan och betjänten på Trettondagsafton.

Miss Sophie och betjänten James är gamla människor och Shakespeare, som i Kung Lear framställt människan och hennes öde i en gammal mans gestalt, är en storartad läromästare att söka sin inspiration hos. Shakespeare skildrade gamla människor grymt och grymma i As You Like it/Som ni behagar och The Tragedi of Romeo and Juliet/Romeo och Julia, men John av Gauint i The Life and Death of King Richard the Third/Richard III begåvades däremot med monumental storhet.

Shakespeare drog sig aldrig för att använda de mest drastiska medel för att erhålla en önskad effekt, och han har även flera galna hjältar i sitt persongalleri: Hjältar tokiga av olycklig kärlek som Ofelia, hjältar som spelar sinnessjuka som Hamlet, en galen narr som är tokig på narrars vis, Kung Lear som på grund av en hetsig psykisk kris blir omtöcknad och tappar kontakten med den yttre verkligheten, Lady Macbeth som drivs till paroxysmer, och naturligtvis Macbeth som ser gäster på sitt party trots att de tvivelsutan inte är närvarande. Ja just det, liksom gästerna på Miss Sophies party.

Det finns fler indicier som pekar på att det var Shakespeares Trettondagsafton, som upphovsmannen till Grevinnan och betjänten hade i åtanke, men jag nöjer mig med att endast nämna några få förutom exempelvis den redan nämnda suputen sir Toby.

Ett:
Grevinnan Olivia i Trettondagsafton har en hovmästare, Malvolio heter han, och hans pendlande mellan normalitet och galenskap är inte helt olikt grevinnan Sophies betjänt James. Och likt Malvolio har James en dispyt med sir Toby varje gång han serverar honom Dionysos och Bacchus ädla nektar.

Två:
På trettondagsafton var det i England vid tiden kring uppförandet av Shakespeares Trettondagsafton, alltså år ett på sextonhundratalet, tillåtet för tjänare att driva med herrskapet. Det är en tradition hämtad från de romerska saturnalierna, och det är detta narrspel som grevinnan Sophie, vars namn betyder vishet, går med på, när hon låter sin betjänt år efter år ikläda sig inte en, utan fyra tvivelsutan betydelsefulla herrars personligheter.

Tre:
James ”förklädnad” och en mängd av förklädnaderna i Trettondagsafton. Man skall inte glömma att Trettondagsafton kanske är den mest perfekta komedin om ”mistaken identity” som någonsin skrivits. Allt som sker både i Trettondagsafton och Grevinnan och betjänten är orimligt och fullt av behag. Handlingen är en romantisk lek, en önskedröm och den som minns Ingmar Bergmans teateruppsättning av anno 1975, minns säkerligen den drastiska och dristiga komiken, mustig och grovkornig, shaken not stirred. Det är detta som skaparna av Grevinnan och betjänten mest tagit fasta på.

Fyra:
Trettondagsafton utspelar sig i Illyrien där människorna är ”drunk and mad”. Av Sophies och James beteende att döma utspelas även Grevinnan och betjänten i samma land, eller åtminstone i ett land som har många kulturella likheter med Illyrien.

Bibelns Josef och Maria uppsöktes av tre gäster på trettondagen, och om Grevinnan och betjänten varit en medeltida moralitet så skulle vi få se tre gäster supera även vid Miss Sophies bord. Nu är emellertid Grevinnan och betjänten ett profant och humoristiskt stycke, så Sophie ”uppsöks” av fyra gäster, så klart. Om siffran tre är gudomens tal enligt talens symbolik, så är siffran fyra dess motsats, det vill säga världens tal. I konsekvens därmed kommer Sophies gäster inte med gåvor utan tvärtom – de ”kommer” för att ta för sig och till och med utan sig själva, bekvämt inkarnerade i Miss Sophies betjänt James kropp.

James: ”Good evening, Miss Sophie, good evening.”
Sophie: ”Good evening, James.”
James: ”You are looking very well this evening.”
Sophie: ”I’m feeling very much better, thank you, James.”

Detta är styckets inledande replikskifte och om man vidhåller att det är en motsvarighet till de tre vise männen som väntas av grevinnan, så kan styckets inledande replikskifte:
James: ”You are looking very well this evening.”
Sophie: ”I’m feeling very much better, thank you, James.”, tolkas som att Miss Sophie – den vitala evigheten själv – nyss stigit upp ur barnsängen. Det är därför som gästerna, egentligen spädbarnets gäster, enbart serveras flytande föda.

Även det typiskt judiska namnet Pomeroy samt admiral von Schneiders misslyckade uppträdande som soldat – när han slår ihop klackarna – är en anspelning på Herodes soldaters misslyckande med sitt historiskt ökända uppdrag, och ger näring åt antagandet att den religiösa trettondagen är Grevinnan och betjäntens inspirationskälla.

Varför är nu Grevinnan och betjänten ett så roligt stycke dramatik? Vad är humor?

Svaren är otaliga, alla lika sanna under vissa förhållanden och förljugna och missvisande under andra. Två av definitionerna tilltalar mig i denna stund mest. Den första är humorteoretikern och skrattutövaren George Mikes parafras på Spike Milligan: ”Humor är ett sätt att tjäna pengar”. Det är en politiserande definition, alltid giltig åtminstone under svångremspolitikens och domedagsprofetiornas dagar. Fråga gärna Lucille Ball, Susan Harris, Carol Burnett, Shelly Berman, Dudley Moore, Gene Wilder, Bob Hope, Marty Feldman, Dom de Louise, Miloš Forman, Sid Caesar, Art Carney, Peter Lind Hayes, Pat Boone, Woody Allen, Peter Sellers, Jack Burns, Herb Shriner, Carl Reiner, Mel Brooks, Gerry Moore, Mort Sahl, Jerry Seinfeld, James Thurber, George S. Kaufman, Stanley Myron, S. J. Perelman, Victor Buono, Billy Barnes, Graham Chapman, Jackie Gleason, Eric Idle, Gary Knight, John Cleese, Ronnie Corbett, Sarah Silverman, Joan Rivers, Tina Fey, Kristen Wiig, Trey Parker, Matt Stone, Matt Groening, Seth MacFarlane eller, varför inte, Groucho, Chico, Zeppo, Gummo och den stumme Harpo Marx.

Jag är säker på att dessa handelsresande i humör instämmer och avger högljudda bifall åt den teutoniska verbositet med vilken voluntarismens och pessimismens förkunnare Arthur Schopenhauer definierade denna flyktiga orsak till ansiktsmusklernas speciella sammandragningar som människosläktet begåvats med. ”The cause of laughter in every case is simply a sudden perception of incongruity between a concept and real object which has been through some relation, and laugh itself is just an expression of this incongruity”.

Följande faktorer bidrar till att vi uppfattar Grevinnan och betjänten som skrattframkallande. Jag räknar inte upp dem i någon rangordning och jag är medveten om att några kan uppfattas som mer eller mindre komiska, men även de till synes avslagna, kan ta sig, i lyckosam samverkan med andra.

Ett:
Satiriserande över och förlöjligande av en ”helig händelse”, såsom födelsedag, nytt år, trettondagen eller en fin julmiddag.

Två:
Anspelningar på och utnyttjande av fördomar, såsom äldre människor i för dem opassande situationer, och deras senilitet.

Tre:
En orimlig värld och ”oskäliga” händelser, såsom galenskap och absurditeter.

Fyra:
Löjligt vidhållande av det förflutna och strävan att bevara status quo. Hit hör Miss Sophies stelhet, rigiditet och opåverkbarhet av tidens flykt.

Fem:
Den derangerande tidsfaktorn jämförbar med de kanske mest kända exemplen i världsdramatiken, Samuel Beckets pjäser En attendant Godot/I väntan på Godot och Fin de Partie/Slutspel.

Sex:
Animerade döda ting, så som tigerfällen som får liv.

Sju:
Degradering av värden, som då James, den strikte puritanen, gradvis förvandlas till en thyrsosbeväpnad knöl, men som ändå försöker hålla masken in i det sista.

Åtta:
Motsatsernas samverkan, så som Miss Sophies dignitet, versus James galenskap, eller en från mytens och sagans värld lånad strikta perpetualitet, kontra James rika improvisationskonst, som när han exempelvis samlar spillt vin från bordet. James ständiga frågor och Miss Sophies orubbliga svar, och James rörliga mimik och dynamiska rörelseschema i kontrast till Miss Sophies faciala immobilitet.

Nio:
Händelsernas förnekande av det utsagda, så som när James säger ”Your favorite soup, I believe”, samtidigt som han snubblar på tigerskinnet i en sanningskorrigerande kommentar.

Tio:
Upprepning och tomt prat, så som tankar om exempelvis den serverade soppan, som utbyts emellan James och Sophie inte mindre än nio gånger.

Elva:
Missbedömningar av det förväntade: Det är Miss Sophie som ställer den första frågan och vi förväntar oss att det är hon som kommer att fortsätta med sina absurda frågor på vilka hon erhåller oväntade svar. Men rollerna byts om och det är i stället James som ställer frågor i fortsättningen.

Ett dussin:
Missförstånd av ritualer: James ikläder sig en högreståndsmänniskas roll, men utför den från den lilla människans position. Han slår exempelvis ihop klackarna à la amiralen, men gör det så som en betjänt, vilket förvandlar hela hälsningsceremonin till en funktionslös absurditet.

Ett dussin och ett:
Åskådarens anpassning till leken, det vill säga åskådaren vill bortse från den socialpolitiska mekanik som tvingar betjänten James till detta spel. Här upprepar han Charlie Chaplins roll i Modern Tmes/Moderna tider.

Så var så god: set dig framför din TV eller din laptop och avnjut Grevinnan och betjänten med helt nya ögon. Det är inte säkert att du kommer skratta mer, men det är ganska så säkert att du kommer få en rikare upplevelse.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky