Klicka på bilden, för att se hela bilden
2003 var ett stort år för julklassiker på bio. Kanske det SISTA stora året som det satsades på stora julfilmer med stora stjärnor på bio? Numera har streaming giganterna (med Netflix i spetsen) tagit över när det gäller produktionen av nya julfilmer, och givetvis finns de här tre 20-års jubilerande klassikerna att streama på olika plattformar.
Bad Santa – regi: Terry Zwigoff
Billy Bob Thornton som … ja, en “Bad Santa” som skiter i om barnen har varit snälla eller inte. Hans gig är att ikläda sig rollen som varuhustomte och tillsammans med sin argsinte lille “tomtenisse” utföra inbrott på varuhusen efter stängningsdags. Julen handlar inte bara om att ge, utan om att ta, i alla fall om man är en ilsket svärande Bad Santa.
Extra exotiskt med tomtegubbar
Väldigt mycket kunde ha gått fel, men man har satsat på en kvalitetsskådespelare i huvudrollen och Lauren Graham (känd från Gilmore Girls) är också bra som ett slags sidekick i filmen. Hennes karaktär har inte växt upp med julfirande och tycker därför att det är extra exotiskt med tomtegubbar.
Passa på att slå i glasen (kanske något starkare än glögg) och fira att en barnförbjuden tomtefilm fyller tjugo. Ja, det blev en uppföljare. Med den tydliga varudeklarationen Bad Santa 2.
Elf – regi: Jon Favreau
Will Ferrell har gjort många komiska filmer under åren, men Elf är och förblir hans mästerverk. Ferrell var vid den här tiden en färsking i den amerikanska komikergräddan på bio och man ser hur han använder sin rutin från Saturday Night Live för att ge liv åt de vansinniga små sketcherna i Elf.
Will Ferrell mjölkar varje scen
Det här är Will Ferrells bästa roll och bästa rolltolkning någonsin. Bara grundidén, att en människa i fullvuxen storlek går runt och tror att hen är en liten tomtenisse, är komikerguld och Ferrell mjölkar varje scen på allt vad den är värd. Filmen har också blivit Broadwaymusikal och den dyker ofta upp på listor över de bästa julfilmerna genom alla tider.
Regissören Jon Favreau gick vidare och regisserade en liten film som heter Iron Man där hans kompis Robert Downey Jr. spelade huvudrollen … med en annan typ av komisk touch.
Love Actually – regi: Richard Curtis
Hugh Grant som Storbritanniens premiärminister och Billy Bob Thornton (igen!) som USA:s hale president. När presidenten tafsar på premiärministerns kärleksintresse (damen med tevagnen) är det slut på värmen i det politiska toppmötet. Ett vettigt sätt att bedriva politik på? Kanske inte, men visst fångar Curtis hur det är att vara “kär och galen” … och det havererade mötet leder till filmens näst roligaste scen.
Sågar sin egen julhit
Hugh Grants triumfatoriska rumpvickardans genom hela 10 Downing Street. Nu när det inte är bio får du lov att spela den scenen på repeat! Ni har alla min välsignelse. Min favorit i filmen är dock Bill Nighy i rollen som avdankad popstjärna, som gång på gång sågar sin egen julhit … och får en “etta på listan” efter en helt vansinnig PR-turné.
Hetare brittiska kändisar med tiden
Ja, Bill Nighy har filmens roligaste scen! Annars är filmen som en “greatest hits list” där nästan alla brittiska kändisar som var heta för tjugo år sedan finns med. Vissa av dem har blivit ännu hetare med tiden. Till exempel Martin Freeman som blev först “Watson” och sedan “The Hobbit” med hela världen och Chiwetel Ejiofor som adlades fem år efter Love Actually och har vunnit eller nominerats till alla stora filmpriser som finns, inklusive Oscar för bästa manliga huvudroll. I Love Actually får han gifta sig med Kiera Knightley. Det är inte det sämsta.
