CARPENTER BRUT & PERTUBATOR, Store Vega, Köpenhamn den 14 november 2023 – intensivt och hårt när synth möter metal

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Är det synth eller hårdrock? Frågan som var så viktig på 80-talet finns inte riktigt längre, vilket är väldigt tydligt på plats på Store Vega där Carpenter Brut och Perturbator gjorde gemensam konsert i tisdags. Bägge står med ena foten stadigt i den långhåriga hårdrocken och den andra i synthljuden från gamla scifi- och skräckfilmer. Ser man på t-shirtsen i publiken, så bestod även denna en salig blandning av metal- och synth-fans, så svaret på frågan får nog bli att det var en del av bägge. Även om kanske hårdrocksfansen var fler.

Inledde kvällen gjorde dock det amerikanska rap metal-bandet Ho99o9 (uttalas Horror). Ett lite oväntat val kan man ju tycka, men det var mer fokus på metal-delen vilket gick hem hos publiken. Tempot var uppskruvat till 11, och bandet var vid något tillfälle nere bland publiken och drog igång moshpit. Det korta men väldigt intensiva setet fick igång folket ordentligt. De till och med skrek efter mer, vilket inte är särskilt vanligt när det gäller en supportakt.

Influenser från Iron Maiden till John Williams

Carpenter Brut, eller Franck Hueso som han egentligen heter, har varit aktiv sedan 2012 och har hunnit med att släppa tre album, varav 2022 års Leather Terror är det senaste. Musikaliskt har han själv sagt sig ha influenser från allt från Iron Maiden och Toto till John Carpenter och John Williams, och det både hörs och syns hur mycket inspiration som hämtas från 80-talets musik och filmer.

Långhårig gitarrist headbangar

På scenen har han sällskap av en gitarrist och en trummis, vilket ger en bättre känsla av en livespelning, då många elektroniska projekt endast består av en person bakom en konsol. En långhårig gitarrist som headbangar passar dessutom väldigt bra in i musiken. Som ackompanjemang till musiken fanns en imponerande ljussättning till hands. Inte konstigt att Vega fullkomligt badade i ljus under konserten.

Sången visade sig vara playback

Efter ett kort intro äntrade så bandet till slut scenen. Man drog igång med Straight Outta Hell, öppningsspåret från senaste skivan. Det var högt tempo direkt, allt ljus i salen var i rörelse och trummisen gjorde skäl för lönen. De följde upp detta med The Widow Maker, och här aktualiserades det som väl är mitt enda klagomål under kvällen. Sången visade sig nämligen vara playback, vilket den var på alla låtar med sång. Carpenter Brut jobbar mycket med gästvokalister, och jag kan förstå att man inte kan ha alla dessa människor med sig, men det hade nog adderat lite mer dynamik till låtarna om de hade haft med en person som sjöng live.

Likartad mix av synth och metal

Låtarna som spelades under konserten varierade mellan ett tydligare gitarr-sound och synth-sound, och på efterföljande numret Roller Mobster, som avverkades härnäst var det ett mycket tydligare fokus på synth-delen.

Här fortsatte spotlightsen röra sig snyggt i takt till musiken samtidigt som moshpiten kom i gång igen. Det hela övergick därefter till ett mer metalorienterat sound igen i Beware the Beast, en låt som vilket brittiskt hårdrocksband som helst från 80-talet hade varit stolta över. Här får vi även kvällens första solo från gitarristen Day Stalker. Night Prowler, strax därefter fortsatte trenden med likartad mix av synthsound inledningsvis innan metaldelen tog över mot slutet av sången.

Vred ekipaget mot trumsolot

I Disco Zombi Italia fIck vi ett lite annorlunda sound än tidigare-. Det här kunde väl närmast betecknas som funkig italo-disco med lite hårdrock i botten. Här visade det sig att Huesos keyboardpodium gick att rulla, så han vred hela ekipaget mot trummisen tills det var dags för trumsolo. Med avsedd effekt, bör tilläggas.

Inför efterföljande numret Color Me Blood ger Hueso plats åt gitarristen i centrum. I alla fall fram till avverkandet av diskorockiga Hairspray Hurricane, då ljuset släcktes ner och ytterligare platsbyten på scen tog vid.

Ett färgsprakande disko

I samband med avslutningen blandades det återigen friskt. I Leather Terror growlades det till gitarrerna medan Turbo Killer framstod som ett färgsprakande disko. Här var det full fart på såväl band som publik, och större delen av folket hoppade i takt till Le Perv innan konserten avslutades med en cover på Michael Sembellos hit från Flashdance, Maniac.

Då utbröt det plötsligt spontan ringdans bland publiken alltmedan ett avslutande gitarrsolo serverades från scenkanten. Sedan var allt över. Efter en intensiv timme. Så frågan är om någon på plats hade orkat mer än så.

Bakgrund inom black metal

Det lär vi dock aldrig få veta. För istället blev det fyrtio minuters paus innan avslutande Perturbator gick på scenen. James Kent, mannen bakom enmanna-bandet är även han från Frankrike, och har en bakgrund som black metal-gitarrist innan han 2012 började skapa egen musik. Musik som precis som i fallet Franck Hueso är inspirerad av 80-talet.

Med sig på scen fanns även en trummis. Kent valde dock att utöver att hantera sina keyboards även ta hand om gitarren. Som för övrigt stod placerad framför något som liknade ett kyrkport, fast då självklart med ett upp- och nedvänt pentagram i centrum.

Sång live gav annan dimension

Excess fick inleda, och här märkte man omgående skillnaden man när sången framförs live. Även om det inte finns mycket text att tala om, så gav det en annan dimension år helheten när sången framfördes live. Kent stod bakom sina synthar och lät fingrarna sväva över tangenterna samtidigt som han spelade gitarr. Imponerande simultanförmåga!

Fullskalig LED-ljusrigg

Under de följande låtarna, She Is Young, She Is Beautiful, She Is Next och Neo Tokyo, lyste ”kyrkporten” bokstavligt talat upp å det värsta. Det visade sig att den även fungerade som en fullskalig LED-ljusrigg, så under resten av konserten kompletterade den musiken med en synnerligen tydlig fingertoppskänsla.

Enda andningspausen

Därefter följde kvällens första temposänkning. Future Club var titeln, som gav publiken dess första andningspaus efter en intensiv öppning. Detta visade sig för övrigt också vara det enda andrum man bjöds på. För därefter höjdes tempot åter med Death of the Soul, och höjdes strax efter ytterligare med She Moves Like a Knife, en låt som gjord för att köra bil fort till från en actionfilm någon gång på 80-talet. Vi talar hårt och riktigt snabbt trots att gitarren här hamnat i skymundan.

Given höjdpunkt

Timmen började nu bli sen, men publiken visade inga tecken på att tröttna. Inte konstigt då att moshpiten uppstod igen under Diabolus Ex Machina. Ett citat från The Terminator i högtalarna fungerade i sin tur som intro till Humans Are Such Easy Prey, ett nummer som var en given höjdpunkt för mig denna kväll. Och publiken var med på noterna. Det hoppades runt tills orken tog slut när tempot hade nått sitt max.

Imponerande headbangande

Gitarren plockades därefter fram igen i Messalina, Messalina, och man påmindes återigen om betydelsen av att sången framfördes live. Låten ändrade gestalt och tempo flera gånger, innan det hela avslutades med ett imponerande headbangande av Kent, samtidigt som trummisen dubbeltrampade för glatta livet.

Efter detta utbrott drog tempot ner igen i Venger. Vilket var välbehövligt inför den avslutande urladdningen med Tactical Precision Disarray och Tainted Empire.

Träningsvärk i nacken

Med skulle därmed också kunna sammanfatta kvällen med formuleringar som högt tempo, entusiastisk publik och en ljusshow som var bland det snyggaste jag sett på länge. Ingen på plats bör rimligen då inte heller ha gått hem besviken. Antar att de flesta sov gott efteråt. Och många vaknade nog med träningsvärk i både nacke och ben.