THE DEAD DAISIES, Pumpehuset, Köpenhamn den 14 november 2023 – djävulskt tajt hårdrock med attityd, modell 70-tal

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ett drygt dussintal medlemmar har passerat revy genom The Dead Daisies genom åren. Den enda permanenta medlemmen har varit David Lowy, även känd som tät affärsman och grundare av ett välrenommerat flygmuseum hemma i Australien. Lowy lär även ha satsat en del av sina slantar i The Dead Daisies karriär, men en sak är likväl klar, och det är att det garanterat hade hänt saker för bandet oavsett vilket.

Det här är trots allt en combo som rymmer massor av (hårdrocks)talang och en meritlista som innefattar idel rockadel, typ Dio, Foreigner, Billy Idol, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne och Whitesnake med flera. Dessutom har laguppställningen dessutom varit i stort sett den samma de senaste sex åren, vilket tydligen gett stabilitet till helheten.

Djävulskt tajt

Om någon eventuellt tvivlat på detta på förhand i samband med gårdagens gig, så hade berörd individ utan pardon varit tvungen att byta åsikt på stubben efteråt. För det som presenterades på det välbesökta Pumpehuset tedde sig tveklöst som djävulskt tajt.

Nu borde man väl i och för sig inte vara förvånad, men någonstans fanns väl en tanke om att det faktiskt trots allt bara var ett år sedan sångaren och basisten, rocklegenden Glenn Hughes hoppade av och gav plats åt tidigare ständige vokalisten John Corabi och ex-Whitesnake-basisten Michael Devin.

Självsäkert och ödmjukt attitydstinn

Fast å andra sidan brukar sådana detaljer inte direkt påverka garvade hårdrocksrävar som dessa. Så heller inte detta gäng, som under sisådär hundra minuter igår åter (be)visade vad de går för, att hyfsat gammal är äldst. Eller vad ni vill. Tempot var konstant högt, ljusshowen flashig och helheten attitydstinn på ett sätt som kombinerade det självsäkra med det ödmjuka.

En överflödig fråga

Öppningstrion låtar med i i tur och ordning Resurrected, pockande rytmiska Rise Up och träskdoftande Dead and Gone var allt som behövdes för att insikten att det här var 70-talsröj av kvalitet skulle ta fäste.

– How the fuck are you doing, undrade John Corabi redan här. En överflödig fråga får man nog säga så här dagen därpå. Eftersnacket när sista riffet tonat bort bekräftade liksom det man redan visste.

Uppenbarelse av Aerosmith

Mer av samma vara skulle komma. I stort sett rakt igenom hela giget, on nu sanningen ska fram. Face I Love, en uppenbarelse av en 70-tals dänga Aerosmith aldrig gjorde, Born to Fly med sitt efterhängsna riff och stenhårt bluesgrooviga partydängan Bustle and Flow var andra varianter på detta.

Ja, ni förstår säkert grejen. Inget nummer på setlistan kunde emellertid konkurrera med Make Some Noise. I alla fall om vi talar om facket allsångsvänliga anthems. Ett tungt beat, en korthuggen slagkraftig refräng och feta gitarrfigurer, signerad gurademonen Doug Aldrich var allt som behövdes för att få publiken att gå hyfsat bananas.

Välkänd cover i kortformat

Sedan var det ett tämligen smart drag att göra bandpresentationen roligare än vanligt genom att spela en välkänd cover i kortformat till varje medlem. AC/DC:s Highway to Hell tillägnades David Lowy, trummisen Brian Tichy blev tilldelad Judas Priests Living After Midnight och så vidare.

Som om inte detta vore nog avverkades bandets version av Fortunate Son som bonus en stund senare. Tro mig, så här tung och ösig har John Fogerty aldrig hört denna klassiker. Inte ens när han själv gjorde den med Foo Fighters.

Aftonens enda softa saker

Fast även ett röjigt band som The Dead Daisies måste dra ner tempot då och då. Som denna afton när dess enda softa saker Something I Said och Lock ‘n’ Load plockades fram, och här är det lätt att dra till med referenserna till tidiga Aerosmith igen. Vilket jag helst vill undvika. För kvintetten gör trots allt sin egen tolkning av det förflutna.

Med en modern edge

Å andra sidan bör detta omnämnande mest tas som en rekommendation av herrarna i The Dead Daisies själva. Även om de nu faktiskt gör sin 70-talets hårdrock med en modern edge. I alla fall en som blickar framåt med en liten touch av 80-talet också. Trots allt.

Har hittat hem

Vad mer? Jo, ex-Motley Crue-sångaren John Corabi påminde oss åter om att han är en vida bättre sångare än vad dess original Vince Neil någonsin varit. Olika falla onekligen livets lotter, men man får i alla fall vara tacksam för att Corabi hittat hem med The Dead Daisies.

Något för all del alla relaterade till det här bandet av allt att döma har. Sällskapet både förvaltar och putsar till sina rötter och gör det faktiskt med den äran. Vilket framgick med all önskvärd tydlighet på Pumpehuset igår.

Resterande spelningar i Skandinavien 2023
16 november: Moriska Paviljongen, Malmö
17 november: Valand, Göteborg
19 november: Vulkan Arena, Oslo