Klicka på bilden, för att se hela bilden
Father and Son, Matthew and Son, Moonshadow, Morning has Broken, Oh Very Young. Listan över hans hits kan göras längre än så, men denna kvintett sånger utgör ändå en lämplig illustration av en av 70-talets stora. Namnet är Cat Stevens, och vid det här laget omfattar hans karriär ganska exakt 57 år.
Imponerande förstås, men så var det det här med islam. I slutet på 70-talet konverterade Stevens och blev Yusuf Islam, och resultatet av detta blev i slutänden att han slutade med musiken efter att ha lyssnat på tok för mycket på de som påstod att sådant minsann var förbjudet enligt Koranen.
En paus av stor besvikelse
Det skulle ta nästan tjugo år innan Stevens plockade upp gitarren igen efter detta och ytterligare tio innan han spelade in något annat än islamreligiösa sånger. En stor besvikelse förstås. Minns med glädje hur ofta jag lät hans Greatest Hits snurra på vinylspelaren som tonåring.
Har inte blivit världslig på gamla dar
An Other Cup var titeln på skivan som fick proppen att gå ur då, och med nya verket King of a Land har vi kommit till kapitel sex för den profane Yusuf/Cat Stevens 2.0. Okej, profan kanske är att ta i. För det vore synd att påstå att Stevens har gått och blivit världslig igen på gamla dar. Titlar som He is True, Son of Mary och Higness är väl om något en antydan om att religionen alltjämt är prioriterad.
Inget gjutet album
Vilket i och för sig inte är något att säga om. Stevens är en from man, som vill väl, och jag applåderar gärna hans engagemang i det privata för diverse ömmande ändamål.
Och det är förstås gott och väl. Men det betyder inte att jag med bästa vilja i världen kan hävda att det här är ett gjutet album. Visst, mannens röst låter som den alltid gjort och hjärtat är säkert med, men det vore synd att påstå att sångerna överlag är av samma klass som då det begav sig.
En ärlig varudeklaration
Inbillar mig också att arrangemangen på lejonparten av de tolv spåren är mer avskalade och bräckligare än förr. Inledande låtduon Train on a Hill och King of a Land utgör en ärlig varudeklaration i detta avseende innan det efterhängsna riffet i lätt blues-grooviga Pagan Run, en av albumets givna ljuspunkter, tar över.
Lite trista avskalade ballader
I alla fall för en stund. För sedan fortsätter det som det började, med avskalade akustiska ballader, som den uppenbart melankoliska He is True, vaggvise-aktiga Son of Mary och Things, som mest framstår som en slags lägereldsvisa i skogen tillägnad barn i alla åldrar.
Vill inte påstå att det där är dåligt på något sätt. Däremot upplever jag det som – faktiskt – lite trist, och då ska ni veta att jag verkligen är en fan av Stevens balladartade låtar, rent allmänt.
Det som står ut
Istället är det i slutänden de sånger med lite schwung, tempo och temperament som står ut på King of a Land. Som protesten mot lögnaktiga politiker och den galopperande girigheten, All Nights, All Days, tidigare nämnda Pagan Run och Another Night in the Rain, en skön skapelse med naivitetsknappen påslagen om att inte oroa sig för allt elände i livet i onödan.
Ingen avråds från att lyssna
Så långt är alltså allt gott och väl, men nej tvingas nog ändå till slut konstatera att det här är något av ett mellanalbum i Stevens karriär. Men det betyder alltså inte att någon bör avrådas från att lyssna. Särskilt inte de redan sedan länge frälsta.
