Klicka på bilden, för att se hela bilden
Drori Hansen Furniture dansade några år i mitten på nittiotalet med sin funkiga mix av idel närbesläktade genrer och nådde då hyggliga framgångar hemma i Danmark bara för att upplösas strax därefter. Bakom gruppnamnet dolde sig sångaren Erann David Drori och basisten Casper Hansen, och av någon anledning hördes de aldrig av igen efter 1995 års debut For Their Friends och uppföljaren Family året därpå.
Men plötsligt så händer det, för att nu travestera en viss kaffereklam. Efter 25 år var de tillbaka på scen förra året. Varför? Kanske för att tiden var mogen, suget var tillbaka hos dem båda eller helt enkelt för att soloartisten Erann DD ville återvända till sin gamle kumpan, som haft en långt ifrån lika högprofilerad karriär utan honom.
Försvunnet långt hår enda skillnaden
Fast oavsett vad nu anledningen varit till uppbrottet då det begav sig. så kändes det i stort sett bara som om tiden stått still där på Amager Bio. Enda skillnaden var väl att dåtidens långa hår på herrarna bara förändrats respektive försvunnit.
För musiken lät som den alltid gjort. Inte så konstigt kanske eftersom repertoaren alltjämt bara består av de två ovannämnda albumen. I alla fall än så länge. Fast enligt uppgift direkt från scen igår jobbas det på nytt material. Så den som lever får se.
Att uppdatera finns inte på karten
Men med detta sagt, så var det inte svårt att skönja en tydlig vilja att förvalta snarare än förnya sina alster. Om något inte är sönder, varför då fixa det liksom. Med andra ord, att uppdatera soundet finns uppenbarligen inte på kartan. Funk nämndes inledningsvis som en given ingrediens, men denna dominerar sällan fullt ut när detta riktigt proffsiga band går loss.
I den sofistikerade, välspelade röran finns såväl drag av westcoast och jazz som klassisk soul och funk, och om förebildernas storhet nu nödvändigtvis ska dateras, så skulle jag vilja säga att vi talar någonstans mellan 1975 och ett dussintal år framåt.
En lössläppt historia
Mitt i all denna tjusigt framförda exakthet framstod kvällens konsert lustigt nog också som en tämligen lössläppt historia. Erann DD dammade av anekdoter, det slängde käft med parhästen Kasper Hansen och mången leenden utbyttes mellan alla på scen. Där fanns även en soffa där fansen roterade och bjöds på öl samtidigt som publikflirtarna kom i en hyfsat strid ström.
I Can’t Take It utbrast Erann DD i den funkiga saken med samma titel, men det kunde definitivt alla nedanför scenen. Ta det, alltså. Entusiasmen var om inte överväldigande, så i alla fall uppenbart fokuserad på att lyssna uppmärksamt mellan de mest uppenbara allsångsögonblicken.
Sväng av rang
Sedan kanske inte allt i repertoaren är catchy. Däremot är det sväng av rang mest hela tiden. Sofistikerat sådant. På Amager Bio var några av de mest framträdandet representanterna för detta upptemposaker som For Their Friends, jazzfunk-orgien Give Me Your Love och reggaedoftande Soul Captives. Sistnämnda en fin cover på Bob Marley & The Wailers, för övrigt.
När tempot sänktes
Fast för egen del är frågan om höjdpunkterna för det mesta inte kom när tempot sänktes. I sådant som gospelanstrukna When You’re Around, croonerballaden Where’s Your Mind och You Can Make It, utmärkt blue-eyed soul, kom de mest minnesvärda ögonblicken.
Inte helsåld på det funky
Så sväng i all ära, men det var den här typen av nummer som var behållningen i min bok. Varför då? Tja, förutom at det lät lika känsligt och tjusigt varje gång balladspåret regerade, så finns det nog också ett visst mått av sanning i att jag helt enkelt inte är helsåld på det funky elementet.
Längtade efter pop
Utmärkt framfört? Absolut. Men det fanns ögonblick igår då jag satt och längtade efter Erann DD:s mer poporienterade sound istället Men så är ju undertecknad också något av en popkonnässör. Också. Bland mycket annat.