RICK SPRINGFIELD : AUTOMATIC (Song Vest Records) – gediget med hög lägstanivå av rock-veteranen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Fem år. Så läng tid har förflutit sedan Rick Springfield släppte sitt senaste studioalbum med nytt material, det bluesbestänkta The Snake King. Det betyder dock inte att mannen legat på latsidan. Snarare tvärtom. På meritlistan under detta halvdecennium finns såväl ett album med orkestrerade hits såväl som bandet The Red Locusts och duon Jack Chrome & The Darkness, som bidrager med en slags hyllning till mexikanska Dia de muertos.

Dessutom, som om inte detta vore nog, kan som grädde på moset noteras en liveinspelning av multiplatina-säljande genombrottet Working Class Dog.

Tjugo spår

Vilket hastigt och lustigt tar oss in i samtiden. Automatic är titeln på verket som visar tecken på fortsatt kreativitet. Samt kvantitet, för övrigt. Hela tjugo spår har nämligen pressats in på en CD. Kanske hade det räckt med femton stycken, trots allt. För riktigt alla sånger känns kanske inte fullt ut oumbärliga. Även om de för all del aldrig är mycket mer än absolut högst tre och en halv minuter långa.

Inte riktigt så välljudande

Generöst likväl? Visst, men kanske bjuds man ändå på för mycket av det goda denna gång. Därmed inte sagt att det här är dåligt. Gediget är nog snarare det ord som jag i första hand associerar till. Springfield har liksom med få undantag alltid begagnat sig av en hög lägstanivå.

Så även denna gång. Samtidigt ter sig det hela varken riktigt så välljudande eller fullt ut så starkt låtmässigt som andra album från 00-talet, typ Venus in Overdrive eller Rocket Science. I alla fall inte rakt igenom.

Avsevärt sväng och en fotbollsrefräng

Energiskt ter sig det hela dock. Ingen, och då menar jag ingen kan tro att mannen är 74 när denna sångsamling spelas. Titelspåret säger det mesta i detta avseende. Svänget är avsevärt, och det går inte att komma ifrån att det rockar. Fast i det avseendet går å andra sidan inte heller stötiga öppningsspåret Exit Wounds av för hackor. Eller Heroes med sin fotbollsrefräng, för den delen.

Poppigare alternativ

Mer av samma vara? Eller kanske inte riktigt ändå. Well, Neutron Star med sin efterhängsna syntslinga kvalar väl in som ett något poppigare alternativ till dessa tre nummer medan When God Forgets My Name med tillhörande baktakt nästan ger lite reggae-feeling à la 80-talets Rock of Life. Fast i light-version.

Vibbar till det förgångna

Och på tal om det. Mer 80-tal än i Did I Say that Out Loud blir det emellertid aldrig. Det skulle i så fall vara när den taktfast dansanta Fake it ’Til You Make it spelas. De medvetet tydliga syntarrangemangen gör en nästan nostalgisk. Eller det gör de ju verkligen.

Så, absolut. För den som lyssnar och ger Automatic en chans går det som synes att hitta en hel del Springfield-gods som ger goda vibbar både till en förgången (storhets)tid och en framtid som ännu inte är över.