Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Claude Barras
I rollerna: Gaspard Schlatter, Sixtine Murat, Paulin Jaccoud
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2016-10-28
Den lille pojken Zucchini, som egentligen heter Ikaros, blir placerad i ett barnhem efter en olycka i hemmet då hans alkoholiserade mamma går bort. Pappan är sedan länge borta ur bilden.
Barnhemmets personal försöker göra barnens tillvaro ljusare, men Zucchini kämpar för att anpassa sig. Han vill bara åka hem igen. Så småningom börjar han få kamrater och vänskapen mellan barnen på barndomshemmet växer sig stark. Alla accepterar varandra eftersom de har mycket gemensamt – inga kärleksfulla föräldrar och ett förflutet de helst vill glömma.
För Zucchini kommer en dag den stora glädjen i form av Camille. Hon gör uppror mot barnhemmets självutnämnde ledare och får Zucchini att våga komma ur sin blyghet. Men ett mörkt moln förföljer Camille. Hennes moster försöker till varje pris få omvårdnad om henne för pengarnas skull.
Mitt liv som Zucchini behandlar tunga ämnen som missbruk, mord och alkoholism men filmen blir aldrig för sorglig och dyster. Med en stor dos humor och mycket värme, för att inte tala om hopp, blir denna film istället ett riktigt guldkorn.
De rödnäsade stop motion-figurerna har alla stor personlighet och karaktär. Framför allt läggs fokus på vänskapen mellan Zucchini och Camille men även den kaxige Simon får gott om utrymme att hinna visa andra sidor. Det finns flera hjärtgripande scener när avsaknaden av en fungerande familj blir påtaglig men där man strax inser att barnen har varandra – till varje pris.
Mitt liv som Zucchini är vacker och underhållande och räds inte, trots att det är en barnfilm, ta upp blytunga ämnen som kan fungera bra som språngbräda för föräldrar och barn för att prata om svåra saker. Det tunga gestaltas utan krusiduller, istället är det rakt, ärligt och hoppfullt, och filmen lyckas med det stora konststycket att varken vara omhuldande eller fördummande.
Matilda Arborelius
skriven 2016-10-28
