Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Jonas Selberg Augustsén
I rollerna: Christopher Burjanski, Daniel Szoppe, Jessica Szoppe, Singoalla Millon
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2016-05-27
En lång bild på en helikopterplatta, älgar som springer förbi och så plötsligt en container som släpps med ett brak. Så inleds Sophelikoptern, en vacker och udda roadmovie.
Med en väggklocka som går men inte längre slår börjar tre romska ungdomar en bilresa på omkring hundra mil genom Sverige. Klockan ska levereras till en mormor efter att ha varit hos urmakaren i ett år. Varför den inte kan skickas med bud eller varför hon prompt måste ha den just nu framgår inte, men med ett imponerande allvar är barnbarnen beslutna att få dit den.
Den inte helt problemfria resan går genom ett typiskt Sverige, röda stugor (får man anta, det är svårt att veta eftersom filmen är svartvit) med vita knutar, bilrace, Saabar och Volvos, kosläpp och korsord.
Sophelikoptern är stilsäkert minimalistisk, med långa scener filmade med fast kamera. De två eller tre panoreringar som ändå dyker upp är därför extra effektfulla. Filmen är full av underfundig och bisarr humor i stil med Roy Andersson men har också en allvarlig underton. Den fåordiga dialogen framförs på romani, ett av Sveriges officiella minoritetsspråk, utom då folk de möter ideligen tilltalar dem på engelska och de uppgivet måste svara ”vi pratar svenska”. För hur tröttsamt månne det inte vara att ständigt känna sig främmande i sitt eget land? Hur tröttsamt att handskas med ett påtvingat utanförskap bara för att man inte passar in i den typiska svenskheten?
Jonas Selberg Augustséns spelfilmsdebut är något så ovanligt som en mycket underhållande svensk indiefilm, som trots långsamt tempo varken är långtråkig eller pretentiös.
Matilda Arborelius
skriven 2016-05-27
