Klicka på bilden, för att se hela bilden
Debutfilmen “Vägen ut” tog den svenska biopubliken med storm 1999. I uppföljaren “Hans och hennes” finns det komiska inslag samtidigt som historien är både allmängiltig och jordnära. Premiär pratade med regissören Daniel Lind Lagerlöf.
Den charmige slashasen Johan lever lycklig tillsammans med sin flickvän Anna-Karin. När de berättar för Johans pappa att de tänker gifta sig vill han att de ska ta över gården. Men Johan och Anna-Karin vill skaffa barn först, och det gör de på ett alldeles speciellt sätt.
Videoaktuella “Hans och hennes” utspelar sig på landet men är allt annat än en romantiserande idyllskildring.
– Det handlar om moderna människor som betalar räkningen på Internet. Det är människor som vem som helst, och historien hade lika gärna kunnat utspela sig i en storstad, säger filmens regissör Daniel Lind Lagerlöf, som regisserat efter hustrun Malin Lagerlöfs manus.
– Om “Hans och hennes” utspelas på landsbygden, var växte du upp själv?
– Jag växte upp i Stockholm, men var mycket på Gotland på somrarna. Vi köpte en bondgård för fem år sedan, ett ruckel som vi har renoverat själva. Det är en jordbruksbygd och vi har varit där mycket – inte bara sommartid utan även under andra delar av året. Det är inspirerade att umgås med grannarna och folk vi möter. Det är en liten socken, vi fick nyligen en dotter och den lilla affären förde inga blöjor, det yngsta barnet var tre år, men de tog in blöjor för vår skull. Jag tycker att det är intressant miljö som vi skildrar i “Hans och hennes”. Jag behöver inte gå längre än till oss själva när vi renoverar hus i skitiga kläder (skratt), men det är annorlunda än ett konstnärligt Stockholmsliv.
– För mig känns det viktigt att känna att många bor så där, att det inte är konstiga människor som bor på landet, vilket man kanske kan tro efter att ha sett svensk film där landsbygden består av figurer och krumelurer. Det är vanliga människor med vanliga problem som bor på landet. De surfar på nätet och jobbar på i en miljö där de kanske inte är rika och inte går med pengar på fickan, men har betal-TV-kanaler och hänger med rätt bra. Det är inte annorlunda människor på landet än i Stockholm. Vi ville i “Hans och hennes” skildra moderna känslor på landet. Det blir lätt lite 50-talskänsla när svensk film ska
skildra livet på landet.
– Ville du bli regissör som liten?
– Jag visste nog inte att det var det jag ville bli förrän på gymnasiet.
Jag höll på med amatörteater och vi hade en jättebra lärare som verkligen pushade oss, alla som var med arbetar nu inom TV och film som skådespelare eller bakom kameran. Teatern gjorde att jag såg min möjlighet att börja göra film. Läraren var teaterregissör, och jag gjorde kortfilmer med gänget när vi hade ledigt från teatern. Då kände jag att det här ska jag göra!
– Är det någon filmupplevelse som präglat dig mer än någon annan?
– Nej, det kan jag inte säga. Det är olika i olika åldrar – när man var
liten såg man allt. Om man är elva år har man sett lite och allt är bra.
Jag blir mer och mer kräsen efter att ha sett massor av filmer.
– Du gjorde fyra avsnitt av “Skärgårdsdoktorn” 1997-1998. Var det din regidebut?
– Ja, som avlönad regissör. Jag hade gjort kortfilm innan och jobbat på
inspelningar med annat.
– Du har sedan även gjort “Bekännelsen” för TV.
– Det var efter “Vägen ut”, men före “Hans och hennes”. Jag började som regiassistent på TV, det var så jag lärde mig – sist på “Jerusalem” av Bille August. Det var min skola, jag har inte gått på någon filmskola.
– Är det stor skillnad på att göra TV som “Skärgårdsdoktorn” och en långfilm som din debut “Vägen ut”?
– Egentligen är det ingen skillnad alls inspelningsmässigt, man jobbar på samma sätt. “Bekännelsen” var precis lika svår eller enkel som “Hans och hennes” eller “Vägen ut”, jag jobbade med samma team dessutom. Skillnaden ligger i dramaturgin. Man har mer tid att berätta på TV när en serie kan gå i flera delar. Jag gillar “Skärgårdsdoktorn”, och den tilltalar tre och en halv miljon tittare. Det är extra roligt att berätta för en stor publik och att våra grannar på Gotland sett det vi gjort och inte bara en krets i Stockholm. På Gotland struntar man i om man sett en viss pjäs på Dramaten eller inte, vilket ger ett perspektiv på tillvaron.
– Debutfilmen “Vägen ut” tog den svenska biopubliken med storm 1999.
– Ja, det var en succé på det sättet, absolut.
– Hur känns det efteråt, när polismorden i Malexander och Lars Noréns
“Personkrets 7:3” tangerat samma tema?
– Det var tur att vi hade premiär innan det hände. Hade vi släppt filmen
efteråt hade alla haft en helt annan syn på den. Det är inte inne med
fångar och teater längre. Det är bra att “Vägen ut” finns på video, den ger ett lite annat perspektiv. Filmen är inte entydig och den når ut till andra människor, som ett komplement till kvällspressen. Visst finns det fångar som väljer teater för att slippa verkstaden. Jag tycker att Noréns och Riksteaterns produktion uppvisade naivitet. När fångarna i “Vägen ut” blåser Reine fattar han ingenting. Å andra sidan kan teater vara något positivt, och det tycker jag att vi visar i “Vägen ut”.
– I videoaktuella “Hans och hennes” finns det komiska inslag samtidigt som historien är både allmängiltig och jordnära.
– Det stämmer. Den har en seriös underton som låter tittaren skratta åt
allvaret på ett härligt sätt. Jag gillar att beröra med den typ av film där
glädjen samsas med gråten. Det har kommit en ny form av kommersiell film som inte är lika genreindelad. Tidigare var det bara rak och ren komedi, men det finns en känsla i filmbranschen av att det har förändrats.
– Till skillnad från andra svenska filmer saknas glamouren, och ni vågar visa att det finns lycka i tillvaron. Ibland är det lite mycket ångest i svensk film.
– Kärleken tar omvägar innan man hittar lyckan. Föräldrar kan vara problem som utmanar förälskelsen. Oftast skildras kärleken som
“pojke möter flicka”. Här har de träffat varandra och lyckan utmanar kärleken.
– Ni spelade in filmen kring Uddevalla och Färgelanda – varför valde ni de platserna?
– Ja, delvis på grund av att Film Väst verkar i den regionen. Det gäller
att passa sig lite extra i det här fallet. Om man kommer lite längre norrut är det mer av en avfolkningsbygd, men vi säger inte exakt vilken miljö filmen utspelar sig i.
– Hade den kunnat utspela sig på Gotland?
– Nej, verkligen inte. Gotland är en ö och är inte samma typ av samhälle på vintern som på sommaren, när turismen ökar befolkningen med en miljon.
– Görs det för få filmer om svensk landsbygd?
– Nej, det gör det inte, men det görs för få på riktigt. Alltför många
filmer påminner om 50-talet och inte om dagens glesbygd. Regissörer vill kontrastera det tuffa Stockholm mot landet som en idyll. Jag är lite trött på det.
– Kärleken är viktig i “Hans och hennes”, men kärleken kan gälla olika saker, inte sant?
– Absolut. Han är siste man och hemmet går i arv, gården där de har bott i generationer. Om man är barnlös i Stockholm utgör det ingen tragedi. Men med en familjegård ärver man den, men kanske inga pengar, och saknas arvingar är det en katastrof. Om man står ut med livsstilen och är kär i platsen stannar man. Våra grannar på Gotland arbetar 16 timmar om dagen och kör på åkrarna en fredagnatt.
– Du arbetar med din hustru Malin Lagerlöf som manusförfattare. Skulle det kännas konstigt om du gjorde en film utan henne?
– Nej, det skulle inte kännas konstigt, det kan hända att jag gör en
långfilm utan henne. Men vi jobbar bra ihop, och det stora problemet när det gäller film är att hitta bra manus.
– Du är lyckligt lottad som är gift med en bra författare.
– Ja, men hon har skrivit för andra, och det passar mig bra. Det faller sig naturligt att arbeta ihop. Om jag får ett manus som håller samma kvalitet som hennes skulle jag filma det.
– Du måste gilla att arbeta med Jonas Karlsson och Johanna Sällström,
eftersom du använde dem i “Bekännelsen”.
– Ja, det gör jag absolut, men det var också en tanke bakom att arbeta ihop igen när vi hade lärt känna varandra. Då slipper man den startsträcka som det alltid är att arbeta med ett nytt team. Jag har inte jobbat med samma människor sedan jag gjorde kortfilm. Dessutom tycker jag att de är underbara att jobba med, hela teamet.
– Bryan Ferry sa en gång att det är bra att byta ut folk mellan varven.
– Det ligger mycket i det, det finns fördelar med både och, men jag kommer att arbeta med andra människor i nästa produktion.
– “Hans och hennes” hade nära 300 000 biobesökare. Är du nöjd med det?
– Det är vi väldigt nöjda med. Från början var det en liten produktion, men Peter Possne på Sonet Film trodde på den. Kul att det gick så bra för en film om vanliga människor med vanliga problem, som är små i världen men stora för dem.
– Jan-Olov Andersson skrev i Aftonbladet om “Hans och hennes”: “Att följa upp den framgången [med “Vägen ut”] med en film om unga bönder är väl ungefär det osexigaste man kan göra. Men det fungerar, genom kombinationen lågmäld humor, en allvarlig botten, sympatiska rollfigurer, en dialog som aldrig klingar falskt, tät regi och fantastiskt skådespeleri.”
– Det var trevligt skrivet.
– Brukar du få frågan om du är släkt med Selma Lagerlöf?
– Jag är inte född Lagerlöf, utan ingift, men min fru är släkt på långt håll.
Daniel Atterbom
skriven 2001-10-01
