LUKE COMBS, Royal Arena, Köpenhamn den 4 oktober 2023 – stark arenacountry med variation av en genuin stjärna

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Visserligen utgör Luke Combs framfart en av Nashvilles största framgångssagor det senaste decenniet, men det ska villigt erkännas att det kändes minst sagt tveksamt när Royal Arena bokades för honom. Jag menar, det är extremt sällan de stora countrystjärnorna lyckas platsa i de stora inomhusarenorna när Europa är på tapeten, men denne North Carolinabördige sångare har gjort vad få andra fixat.

De som ändå trots allt klarat av det i modern tid kan räknas på ena handens fingrar. Garth Brooks gjorde det på 90-talet, och därefter är det väl bara Brad Paisley, Keith Urban och för all del Shania Twain som fixat något liknande. Men vad gäller Twain bör man också komma ihåg att hennes status som countrydrottning i popland redan etablerats när hon slutligen turnerade på denna sidan av Atlanten.

Redan ett fenomen

Luke Combs å andra sidan hade sålt ut sina gigs både i Stockholm och onsdagens event i Royal Arena. Enligt Royal Arenas personal var 17.000 på plats. Tanken svindlar, så ur den aspekten framstår mannen redan som något av ett fenomen.

Fast något unikum rent musikaliskt är han för all del inte. Däremot lyckas han väl med att pricka in alla de nödvändigt rutorna för modern arenacountry utan att egentligen sväva ut alltför mycket. Men mer om det senare.

Associationer till den runde grannen

Och om man sedan betänker att inte är han någon pretty boy heller. Han är ingen Luke Bryan, Kip Moore, Jake Owen eller Chris Young, om man säger så. Bara för att nu ta några exempel i högen. Istället ger han mest associationer till den något runde grannen i någon sydstatshåla, som kör lastbil för att betala hyran. Därför ligger det också nära till hands att tro det just är hans common man-persona som bidragit till det breda genomslaget.

Sävligheten en del av helheten

Det var sådana tankar som flög igenom huvudet när Combs lufsade fram och tillbaka på scenen ofta hållande en plastmugg med okänd typ av vätska utan något direkt showande att tala om. Å andra sidan funkade det eftersom mannen av allt att döma bara var sig själv. Sävligheten var en del av helheten, och blev i slutänden närmast ett naturligt inslag. Märkligt på min ära, och damerna och för all del också herrarna längst fram lade upp jätteleenden mest hela tiden för idolen.

Band personifierade genomproffsiga Nashvilleanda

Fast samtidigt skadade det självklart inte att chefen backades av ett sju man starkt band som personifierade genomproffsig Nashvilleanda. Sisådär halvvägs in i showen fick herrarna glänsa i ett medley där countryhits från 90-talet stod i fokus.

Deras versioner av David Lee Murphys Dust on the Bottle och Diamond Rios Meet Me in the Middle – båda countryettor på sin tid – kunde tveklöst konkurrera med originalen. Inte minst var det uppenbart att trion som fick chansen att pröva sångens (solo)vingar mycket väl hade kunnat få en hälsosam karriär i eget namn om de bara fått chansen.

Spänner över hela spektrat

Men den chansen och karriären har alltså Luke Combs fått istället, och det kan han väl vara värd. Ett extra plus i sammanhanget är förstås att han själv skriver lejonparten av sitt material, och som sig bör är lyriken ofta självupplevd.

Sedan ska man komma ihåg att det här är någon som – medvetet eller inte ska vi låta vara osagt – som spänner över hela det spektra som går under rubriken Nashvillecountry. Detta rymmer det mesta som tänkas kan, och allt verkar komma naturligt för honom.

Fullmatad muskulös ljudbild

Initialt präglades dock tillställningen av den nisch som stavas arenacountry. Vi talar i termerna fet fullmatad muskulös ljudbild med en tung rytmsektion, som bär fram de tydliga melodierna. I det här fallet sådant som topp-3 hiten Lovin’ on You, Hannah Ford Road och träskbluesanstrukna Cold on You.

Strax därefter vankades det en soft stor sak av ett slag 80-talets rockband kunnat arrangera om till en powerballad under titeln One Number Away, Mer typiska nedtonade lugna countryalster avverkades i form av She Got the Best of Me och avskalade Forever After All.

Partystämning nådde sin klimax

På samma sätt blev det uppenbar popcountry i klistriga upptempolåten starka When It Rains It Pours och fina avslutande The Kind of Love We Make med tillhörande smittande gitarrslinga. Och låt oss för all del inte glömma att även bro countryn fanns på menyn.. Rock’n’roll-artade 1, 2 Many i allmänhet och Beer Never Broke My Hearti synnerhet fick representera denna förhatliga nisch.

Behöver det tilläggas att det här gick hem? Förmodligen inte. Starkare allsång än så blev det nämligen inte denna kväll. Vilket inte vill säga lite. Partystämningen nådde sitt klimax just här strax innan extranumren rundade av. Och säga vad man vill; särskilt den där andra öl-låten har en ansenlig fotbollsrefräng på pluskontot. Som förstärktes live, därtill.

Personlig genuinitet

Således serverades något för alla av Combs denna kväll, och om något får man väl säga att bredden och variationen är hans styrka. Det är den och en självklar genomträngande personlig genuinitet som gör honom lätt att gilla. Vilket framgick väldigt tydligt denna kväll. Därför går det heller inte att hävda något annat än att succén för stjärnan var närmast monumental.

 
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.