BRÖDERNA JOHANSSON, Palladium, Malmö den 21 september 2023 – förvaltar med fingertoppskänsla

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Bröderna som åsyftas här ovan är förstås Anders och Jens Johannson, och de är väl alltjämt mest kända för att ha varit medlemmar i Yngwie Malmsteens band under sin mest fruktbara tid på 80-talet, men meritlistan innehåller även namn som HammerFall och Tungsten (Anders) och Stratovarius och Rainbow (Jens). Metal regerar deras CV:n, helt enkelt.

Frågan är dock hur många av de som löst biljett till torsdagens närmast utsålda konsert kände till metal-kopplingen. Eller för den delen något av de ovannämnda banden. När Anders vid något tillfälle i förbigående nämnde att ”Vi är ju egentligen rockmusiker” tjoades det inte alls så mycket som åtminstone jag förväntat mig.

Kopplingen till pappa Jan lockade?

Detta föranledde mig att fundera över om det inte i första hand var kopplingen till pappa Jan Johansson, och dennes gärning som lockat folket till den gamla biografen denna afton. Så var det förmodligen. Så ursäkta en förutfattad mening som säger att skotten mellan jazz och den tyngre rockmusiken förmodligen är rätt täta bland folk i gemen.

Genuin kärlek

Utom då för folk som bröderna Johansson, förstås. I deras fall verkar det finnas en genuin kärlek till den folkanstrukna jazz som de nu framför live. Samtidigt ligger det fullt förståeligt nära till hands att de i viss mån även motiveras av en önskan att påminna om pappa Jan, och föra dennes musikaliska arv vidare.

Gör kulturgärning

Sedan går det förstås inte heller att förneka att dessa två saker till större delen är en och samma sak. Men oavsett vilket, någonstans gör bröderna en kulturgärning genom att åka på turné med den här musiken. Vilket i klartext betyder att tongångarna ifråga till stor del hämtats från det lika klassiska som bästsäljande albumet Jazz på svenska, ett verk som ursprungligen gavs ut 1964 och som sålt i 400.000 exemplar. Hittills.

Speglar det svenska kynnet

Den största hiten, som Anders uttryckte det sparades dock till senare delen av konserten. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, heter det ju. Så visst var det rätt att låta fansen vänta på Visa från Utanmyra. Denna vackra orgie i melankoli, som på något underligt, men ändå självklart sätt både speglar och symboliserar den svenska kynnet.

Detta var ändå inte det enda numret som gav sådana associationer. Emigrantvisa var en annan, Dalvisa var en tredje, Visa från Järna med sina mörka bastoner en fjärde och så vidare. Mer moll än i den ukrainska folkmelodin Bandura blev det dock aldrig.

Lekfulla vibbar och klassiska tendenser

Samtidigt var Polska från Medelpad något av det svängigaste som gick att uppbringa alltmedan Gånglåt från Älvdalen hade skönt lekfulla vibbar och Sinclairvisasn, tro det eller ej faktiskt uppvisade lätt klassiska tendenser.

Original och tolkningar inte väsensskilda

Fast oavsett vad som nu än framfördes vilade det en lågmäldhet och känsla för sparsmakad finess över helheten. Precis som på Jan Johanssons original, bör tilläggas. Även om underrubriken till denna konsertvända är ”Bröderna Johansson spelar Jazz på svenska” skulle jag inte vilja hävda att deras versioner är direkt väsensskilda. Det handlar nog snarare om detaljer som är svåra att höra för den ordinäre lekmannen.

Därför nöjer jag mig med att konstatera att Anders och Jens den här kvällen hedrade arvet de valt att förvalta med en blandning av självklar auktoritet och bakåtlutat fokus. Med små medel gav man dessutom utrymme åt nyanserna. Fingertoppskänslan var uppenbar, således.

Varför experimentera?

Sedan kan den ängsligt surmagade förvisso ha synpunkter på det faktum att bröderna inte experimenterar med pappans omhuldade inspelningar, men varför skulle de? Det återhållsamma och de kontemplativa kvaliteterna i melodisk jazzfolk-kostym är vad som gjorde dessa skapelser så klassiska och framgångsrika och det är inget man vill ändra på. Varken i första eller sista taget.