DELTA GOODREM, Pumpehuset, Köpenhamn den 11 september 2023 – poptjejen med den stora rösten är ”bara” sig själv

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Hemma i Australien har hon varit större än störst i tjugo år, och då ska man ändå komma ihåg att hon inte ens fyllt fyrtio än. Namnet är Delta Goodrem, och dessvärre är inte fallet alls det samma i resten av världen. Eller i Europa. Eller ens i Skandinavien, för den delen.

Ändå befinner hon sig påg en Europaturné för tillfället. Men det faktum att endast sisådär 250 personer hade löst biljett till hennes spelning på Pumpehuset säger det mesta. Detta känns trist, kan jag tycka. För det här är onekligen en dam som har förutsättningar för att vara världsstjärna, och då är det inte bara looken, ett tydligt mått av star quality och låtarna, – som hon för övrigt skriver själv – som åsyftas.

Kvaliteten imponerar

För så var det ju det här med rösten också. Nu må jag inte vara den största av autktoriteter inom detta fält, men i min bok hör hon hemma i samma kategori som Céline Dion, gravt förbisedda Lara Fabian och Mariah Carey minus wailandet. Kapaciteten imponerar, helt enkelt. Det räcker att lyssna på 2003 års hitspäckade debutverk Innocent Eyes för att inse detta.

En rockigare sida

Musikaliskt ligger hon dock närmare de två förstnämnda. Fast med något ungdomligare approach vad gäller samma typ av samtida tidlösa pop. Dock verkar det som om sångerskan på sistone bestämt sig för att visa en ny sida av sig själv. En rockigare sådan. Med mer tyngd i arrangemangen och ett större nyttjande av röstresurserna. Detta märktes inte minst de saker som var upptempo, typ sprittande Sitting on Top of the World och tidiga klassikern Predictable.

För mycket sång på högvarc

Den i sanning lite överflödiga covern på Chers If I Could Turn Back Time, och ett spontant utbristande i AC/DC:s Thunderstruck förstärkte detta intryck, och visst var det roligt att se Goodrem gå all in där på scen och leka rockdonna. Men vokalt blev det tidvis väl mycket köra sången på högvarv utan avbrott. Även i de softa sångerna.

En power ballad-approach

Problemet är bara att stora röster kräver sång i de nedre regionerna också för nyansernas skull. Och för effektens. Men detta saknades faktiskt tidvis igår. Sedan var det för all del ingen fel i att vokalissan som i Lost Without You tog en power ballad-approach. Jag är som bekant svag för sådana, och det hör till att ändra i arrangemangen en del live. Men igår tog röstansträngningarna över i en del nummer i onödigt hög grad, snarare än att lyfta dem, i alla fall från och till.

Nummer som lyste mest

Således är det väl bara logiskt att det var när både arrangemang och sång tonades ner som det blev som bäst och mest varierat. Almost Here med sitt fina akustiska intro, vemodiga Rise, pianoballaden Not Me, Not You och inte minst opluggade svängfesten The River tillhörde de nummer som lyste mest.

Tog ut svängarna vid flygeln

Born to Try var för övrigt också ett sådant, och i egenskap av inofficiellt paradnummer fick detta avsluta kvällens tillställning. Med Goodrem på plats vid flygeln, bör tilläggas. Och frågan är om det inte egentligen är där sångerskan trivs som mest. Att få se henne ta ut svängarna bakom tangenterna denna afton var en njutning att både se och höra. Plötsligt blev det uppenbara än tydligare varför hon har en hyllningssång till Sir Elton på senaste albumet Bridge Over Troubled Dreams.

Hon är ”bara” sig själv

Så visst finns det saker att skriva hem om i positiv bemärkelse också. Dessutom kunde var och en se att det var en taggad och spelsugen Goodrem där på scen. Hon lät hitparaden flöda, och bjöd dessutom på några mer obskyra sånger från repertoaren som bonus.

Fast invändningarna finns där som sagt ändå. Men när allt kommer till kritan är det här likväl en artist som förtjänar att vara mycket större. För talangens skull, Men också för att hon mest ger intryck av att vara en naturlig och sympatisk girl next door med fötterna på jorden. Hon är ingen kameleont som Cher, Madonna eller Lady Gaga. Hon är ”bara” Delta. Sig själv, och ibland är det gott nog. Även i popvärlden.