RUMOURS OF FLEETWOOD MAC, Slagthuset, Malmö den 7 september 2023 – kan intyga duktigheten efter 135 minuters effektiv speltid.

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Coverband eller som utövarna själva nog hellre skulle vilja kalla det, tribute band är en vansklig och för all del också misstänkliggjord del av musikbranschen. Ändå finns det en rad utmärkta combo som hedrar originalen med sin existens. Som till exempel The Australian Pink Floyd Show, kanadensiska tributen till Genesis, The Musical Box och Majesty, a Tribute to Queen.

Vilket hastigt och lustigt leder oss till, Rumours of Fleetwood Mac med taglinen The Worlds Finest Fleetwood Mac Tribute Concert. Huruvida reklamen stämmer ska vi låta vara osagt, men visst är det här ett duktigt band. Det kan jag personligen intyga efter att ha skådat dem under sisådär 135 minuters effektiv speltid fördelat på 28 låtar.

Inte något att invända

Således ska septetten där på scen ha credit för att deras tolkningar ligger precis så nära originalversionerna som krävs. Skulle nog vilja säga att ingen i den utsålda teatern hade någon direkt anledning att invända mot det som spelades denna afton. Det här är trots allt ett rutinerat gäng som av allt att döma detaljstuderat sin idoler. De vet hur den musikaliska slipstenen ska dras.

Båten ska inte rockas i onödan

Detta innebär som alltid i sådana här (cover)sammanhang att båten inte ska rockas i onödan. Inga större utvikningar för då kan fansen på plats reagera negativt. Det ligger liksom i sakens natur. Ur den aspekten är det till skillnad mot i vanliga konserter bara positivt om publiken känner igen sig mer eller mindre fullt ut.

Något som garanterat var fallet igår. För det var inte bara arrangemangen av sångarna som satt som en smäck, Även kläderna, kroppsspråket och förstås rösterna stämde överens med originalen.

Klädsamt självsäker

Som när vokalissan Jess Harwood rörde sig som en älva i in chica klänning och tog fram sin bästa raspiga Stevie Nicks-röst i Landslide, Eller när James Harrison visade den där typiska, klädsamt självsäkra Lindsey Buckingham-attityden och genomträngande sång i inledande Big Love.

Eller för den delen när Sophie Worsley återskapade de där klara känsliga tonerna i pianoballaden Songbird. Ja, i alla fallen kändes det som om man inte kunde komma mycket närmare ursprunget.

Lägg därtill att trummisen Allan Cosgrove faktiskt ter sig hyfsat lik dagens Mick Fleetwood samtidigt som trumspelet rimligen borde göra förebilden nöjd.

Hedrade Peter Green

Sedan får vi heller inte glömma gruppens ålderman Dave Goldberg, som fick lämna sin keyboard och stiga fram till scenkanten för att hedra grundaren Peter Green med en handfull bluesrockiga saker från gruppens 60-talstid, modell Hedenhös.

Bland dessa återfanns The Green Manalishi (With the Two Prong Crown) och Oh Well, två skapelser som onekligen visade kontrasten mellan då och soundet som blev varumärket efter Buckinghams och Nicks inträde i sällskapet 1975.

Paradnummer och höjdpunkter i popland

Fast oavsett vilket, lika stort jubel blev resultatet av detta som åt vilka andra hits som helst. Jag som trodde att folk hade glömt bort ursprunget, men där ser man hur fel man kan ha.

Men fel eller inte, efter detta mellanspel var det oavsett vilket back to business igen. Hitsen följde som på ett radband, däribland Nicks paradnummer Rihannon, McVie-signerade höjdpunkterna i popland, Little Lies och Everywhere. Samt icke minst en energisk Tusk, vars medryckande rytm fick publiken att tända till ännu ett snäpp.

Justera i låtlistan

Slutet gott, allting gott, således. Rumours of Fleetwood Mac är välkomna tillbaka, men då får de gärna justera en del i låtlistan. Till exempel addera sådana ess som Sara, Love In Store, Oh Diane och sorgligt bortglömda Peacekeeper hämtad från senaste albumet, 2003(!) års Say You Will.