TENILLE TOWNES & BRELAND, Lille Vega, Köpenhamn den 4 september 2023 – stark delad countryglädje av olika typ

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det var två countryorienterade artister för priset av en i Vegas lilla salong igår. Eller kanske snarare tre eftersom unga stjärnskottet Avery Anna inte bara närvarade i egenskap av supportakt, utan även gästade de två huvudnamnen under deras framträdande.

Viss förvirring verkar dock ha rått vad gäller ordningen för Tenille Townes och Brelands framträdande. Enligt förhandsinfon skulle förstnämnda äntra scenen sist, men väl på plats visade det sig att det blev sällskapets manliga namn istället.

Varför? Tja, kanske för att han överlag har mest antal strömningar på YouTube och andra plattformar. Eller kanske spelade det faktum att endast Breland hade backande musiker med sig in.

Kom lagom till sista numret

Vad svaret på denna fråga är förtäljer dock inte historien. Och är det egentligen så viktigt? Kanske inte. Dock kan jag tänka mig att de två herrar som så uppenbarligen ramlade in i lokalen för att se Townes strax innan nio, och därför kom lagom till sista numret hade anledning att irriterat undra över anledningen.

Fast oavsett nu vad jag kanske tycka att det för dynamikens skull, och för all del också rent konstnärligt kändes tämligen logiskt med att låta den den energiske Breland få avsluta.

Vemodiga skildringar av vardagen

Sedan ska inte alls stickas under stol med att Tenille Townes gjorde ett utmärkt jobb, intet tu tal om den saken. Men hon var ensam på scen med en akustisk gitarr, och en repertoar som till lejonparten bestod av vemodiga skildringar från livets vardagliga vedermödor. Som The Last Time och I Kept the Roses, om sångens jag som bara behåller rosorna bredvid sängen efter uppbrottet från exet.

Eller Jersey on the Wall, om läkandet för de efterlevande efter en dödlig trafikolycka, Eller varför inte The Things that Wrecks You och When I Meet My Maker. Kommentar överflödig i båda fallen. Titlarna säger det mesta.

Ruffig, raspig röst med bett

Ja, ni förstår grejen. Vi talar låtar om självbiografiska alternativt verklighetsbaserade händelser och tankar, som sångerskan lade in massor av känsla i. Men småruffig, raspig röst med bett, men ändå med sårbarhet i botten. Kom inte alldeles osökt att tänka på Janis Joplin här under alla dessa stunder. I positiv bemärkelse, då. Och då ska ni ändå veta att jag inte är världens största Joplin-fan.

Näring åt känslospröten

Samtidigt är det värt att nämna att de få saker i uptempo-mode som trots allt fanns, typ sprittande var dig själv-låten Come as You Are och undringen om när kärleken äntligen ska slå till, When It’s Gonna Happen tedde sig lika upplyftande som de balladartade övriga alstren vad gäller att ge näring åt känslospröten.

Udda fågel

En halvtimme efter sista Townes-sången klingat av var det så dags för Breland att äntra scenen, och här talar vi onekligen en udda fågel i det countryrelaterade landskapet. Han kallar sin musik för cross country, för övrigt en benämning som sammanfaller med titeln på förra årets debutalbum.

Inte särskilt mycket i symbios

Sångaren förtydligade själv varudeklarationen denna kväll genom att säga något i stil med att detta är country med allt möjligt annat i mixen. Vilket förstås är helt överensstämmande med verkligheten. Men bara nästan. För ärligt talat kändes väl inte Hot Sauce med sin R&B-doftande sång och tydliga hip hop-beats att vara särskilt mycket i symbios med country.

Sprittande sampling av Shania Twain

Fast tycker nog detta var ett undantag i sammanhanget. En sådan sak som den funkkryddade High Horse hade definitivt tydlig countrykänsla. Liksom tunggungiga Thick, en sång som besjunger kärleken till storvuxna kvinnor.

Sprittande Natural i sin tur hade Shania Twain kunnat göra. Men det kanske beror på att den delvis är samplad från en sång av just Twain. Utan tvekan ett glatt och upplyftande nummer, får man väl säga.

Oemotståndlig cover på 90-talsklassiker

Som synes präglades Brelands gig i hög utsträckning av partystämning, men en knapp halvtimme in i setet plockade han fram sin softare och för all del också allvarliga sida. For What It’s Worth var om något ett utmärkt typexempel på modern gråta i ölen-ballad medan Happy Song var en sorglig historia om att en lycklig sång som inte är lycklig längre efter ett uppbrott. Ja, ni förstår.

I detta sjok av vemod och melankoli avverkades även en överraskande cover av Deana Carters oemotståndliga 90-talsklassiker Strawberry Wine. En riktigt fin sådan, för övrigt. In stegade Avery Anna och gjorde duett med sin turnékompis, varpå resultatet onekligen överträffade förväntningarna.

Halvfånig hyllning till lastbilar

När sedan konserten började gå mot upploppet blev det åter partaj, och då visade denne ”black dude from New Jersey” att han har siktet inställt på countryns vitala grundpelare. Således vankades det såväl en groovy sång om att göra sin grej i småstaden (County Line) som speedad gospelflirt (Praise the Lord. en duett med Thomas Rhett) och en sådan där halvfånig hyllning till muskulösa lastbilar (Don’t Touch My Truck).

Det garnerades även med detta samtida fenomen bro-country i form av Beers On Me. En listetta i samarbete med Dierks Bentley, för övrigt.

Smittande entusiasm

Sedan bör väl slutligen betonas att Breland gör saker och ting på sitt sätt, och han gör det på ett inte alls oävet. Det vilar en frisk fläkt över honom, och hans entusiasm är på många sätt smittande. Han ”work the stage”, som det heter, och är rent allmänt rätt skoj att skåda.

Ska bli intressant att se vad gossen hittar på härnäst. För potentialen finns där absolut, och med lite mognad kommer personligheten att skina igenom än mer tillsammans med ett hantverk som redan kommit långt i utvecklingen.