EVERYBODY’S TALKING ABOUT JAMIE, Malmö Opera, Malmö den 1 september 2023 – balladfylld ung musikal med framtiden för sig

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Efter en idé av Jonathan Butterell
Musik: Dan Gillespie Sells
Manus & sångtexter: Tom Macrae

Översättning: Ulricha Johnson
Förlag: Concord Ltd

Dirigent & arrangör: Joakim Hallin
Regi: Martin Rosengardten
Biträdande regissör: Katarina Sörenson

Scenografi: Sven Dahlberg
Kostym och Maskdesign: Elin Hallberg

Koreografi: Miles Hoare
Assisterande koreograf: Maria Malmström
Ljusdesign: Susanna Hedin
Ljuddesign: Anders Ekstedt

Jamie:  Oscar Pierrou Lindén
Margaret:  Anki Albertsson
Hugo/Loco Chanelle: Loa Falkman
Pritti: Leila Jung
Ray: Vivian Cardinal
Miss Hedge: Anna-Maria Hallgarn
Jamies pappa: Michael Jansson
Deans: Olof Åhman
Laika Virgin: Per Öhagen
Tray Sophisticay: Dominique Wooten Embretson
Sandra Bollock: Steffen Hulehøj Frederiksen
Turning Torso: Magnus Borén
Den andra kvinnan: Dominique Wooten Embretson
Unga Loco Chanelle: Steffen Hulehøj Fredriksen
John: Magnus Borén
Bex: Kerstin Hilldén
Becca:  Natasja Jean Charles
Chris:  Nils Weibull
Cy: Tommy Englund
Fatima: Vivian Wrang
Kelly: Emmie Asplund
Kitty: Emilie Larsson
Lars: Oliver Gramenius
Levi:  David Auxoilte
Lilly: Christel Nilsen
Lucas: Steffen Hulehöj Frederiksen
Mickey: Johan Wallh
Pete: Marcus Elander
Sayid: Erik Espinoza
Vicky: Sienna Sebek
Jenny (on stage swing): Emma Mellroth
Vokal förstärkning: Paula Santa Eufemia

Spelas 1 september-31 december 2023 på Storan

Efter några varv runt jordklotet och med en mängd priser i bagaget har Everybody’s Talking About Jamie, med urpremiär i Sheffield 2017, äntligen nått Sverige och spelas nu på Malmö Opera i regi av Martin Rosengardten med Oscar Pierro Lindén i huvudrollen.

Musikalen med musik av Dan Gillespie Sells är en ung pop- och balladfylld föreställning, som har framtiden för sig. Jag ska erkänna min förutfattade skepsis mot uppsättningen eftersom jag såg framför mig en glättigare version av Billy Elliot: arbetarpojke som lyckas förverkliga sig själv med hjälp av glitter och glamour och får omgivningen att komma över sina fördomar.

Men jag tar det tillbaka. För även om temat börjar bli uttjatat, så är det en fascinerande historia som spelas upp, inte minst eftersom handlingen bygger på den sanna historien om Jamie Campbell, ursprungligen dokumenterad av BBC i serien Jamie Drag Queen at 16.

En publikfriande start på hösten

Föreställningen är också musikaliskt över förväntan med låtar som man lätt rycks med i. Efter ett kort uppehåll en bit in i första akten, på grund av teknikstrul, drar showen i gång på allvar. Den unga ensemblen maximerar Miles Hoares koreografi och levererar många fina dansnummer. Pluspoäng också till att orkestern placerats väl synlig på en egen estrad ovanför scenen vilket skapar närvaro både musikaliskt och möjliggör för skådespelarna att emellanåt även ta salongen i besittning. Det är omöjligt att inte dras med i denna svängigt sorgliga och galet gripande föreställning, förgylld av dragqueens i de mest spektakulära kreationer.

Alla pratar om Jamie

Det skvallras! Både på stan och i skolan pratas det om killen med klackskor. Konstigt vore det väl annars. Jamie är vansinnigt tjusig. Det tycker i varje fall hans mamma Margaret (Anki Albertsson) och hennes väninna (Vivian Cardinal) som uppmuntrar Jamie att leva ut drömmen om att bära röd paljettklänning på skolbalen. Men det är lättare sagt än gjort. Omgivningen präglas av pessimism, jantelag och fördomar. I Sheffield verkar framtiden vara utstakad för ungdomar och tillvaron är lika färglös som skoluniformen alla tvingas bära. Därtill förnedras Jamie och hans mamma ständigt av den oförstående machopappan.

Vad vore väl en bal på slottet?

Tack och lov träffar Jamie sin goda fé, Hugo, en äldre dragdiva under namnet Loco Chanelle, självsäkert spelad av Loa Falkman. Nu introduceras Jamie för en värld han bara har vågat drömma om och han börjar ta för sig, trots att Hugos förmaningar om att ”det är lång väg från puppa till fjäril”. När allt börjar ljusna kommer bakslagen; läraren förbjuder honom att gå på avslutningsbalen i klänning, mobbaren Dean blir alltmer sadistisk och värst av allt: Jamies pappa vänder honom ryggen. Hur ska det här sluta?

Gripande utan att vara sentimentalt

Trots smolk i glädjebägaren går vi ett lyckligt slut till mötes. Och längs vägen fångas jag av reflektionerna som görs av Pritti Pasha (i en välspelad roll av Laila Jung), den muslimska tjejen med hijab och hinduiskt namn, tillika Jamies bästis som vill bli läkare och som ständigt utsätts för rasism och sexism. Hon kämpar på i det tysta, vägrar vika ner sig, stöttar Jamie men får honom också att inse att hans självupptagenhet inte gynnar honom.

Fin hyllning till kärleken som drivkraft

Även Hugo får Jamie att förstå att dragshow inte bara handlar om glitter och glamour. Att ”dragshow är strid!” och att HBTQ-rörelsens historia är en lång och hård kamp. Hela musikalen är på många vis en fin hyllning till kärleken som drivkraft. Framförallt påminns vi om att alla längtar efter att bli accepterade för den de är.