DAG ÖHRLUND : ELDSTORM – uppenbar skrivarglädje, men deckarhistorien inte så viktig som man kan tro

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Lind & Co
Serie: Ewert Truut (del 9)
Genre: Deckare
Antal sidor: 390
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2023-05-29

Han är vresig, ur takt med tiden, lite väl glad för livets goda vad gäller mat och starka drycker, men han är också en humoristisk typ med hjärtat på rätt ställe, och icke minst en jävel på att lösa mordfall med – förstås – okonventionella metoder.

Hans namn? Ewert Truut såklart. För nionde gången har Dag Öhrlund låtit sin berättarglädje spridas över den pensionsmässige kommissarien, och den här gången avser fallet en kvinnlig politiker som bränns inne tillsammans med sin son.

”Could it be Satan?”

Mordbrand konstateras, men man har inga spår att gå på. Vad Truut däremot vet är att kvinnan var starkt engagerad i migratonsfrågan, vilket av naturliga skäl mycket lätt leder tankarna åt det högerextrema hållet. Men är det verkligen så enkelt?

”Could it be Satan”, undrade Dana Carveys The Church Lady retoriskt då det begav sig i en humorgalax för länge sedan i sketch-showen Saturday Night Live, och här i Eldstorm släpper mördaren på ett inte alls likartat sätt ifrån sig en lapp som antyder just satanism. Dock utan att vara det minsta rolig förstås.

Hänsynslös sälle

Och på tal om just historiens mordiske individ. Denne figurerar emellanåt i ett fåtal kapitel där man får inblick i dennes galenskap. Dessa är inte särskilt långa. Däremot är de effektiva. Som läsare fattar vi verkligen att det är absolut nödvändigt att fånga in denne hänsynslöse sälle. Snabbt.

Inte nödvändigtvis hela huvudsaken

Fast som den vane läsaren vet utgörs en bok om gubbige Truut om så mycket mer än själva kriminalhistorien. Det professionella är inte nödvändigtvis hela huvudsaken, om man säger så.

Har synpunkter på miljöpartister

För när det gäller honom handlar det om så mycket mer än så. Som alla de saker han har synpunkter på, inklusive elbilar, miljöpartister och jobbiga överordnade. Eller bara de saker han gillar, som sin bensinslukande Cadillac, sitt menageri av djur i allmänhet och papegojan Per Albin i synnerhet.

Högljudd sanningssägare

Gojan har för övrigt sin givna plats i historien i egenskap av högljudd sanningssägare. Vilket betyder att fågeln yppar det Ewert tänker – men trots allt avhåller sig ifrån att säga – titt som tätt och utan känsla för vad stunden kräver. Dessa episoder tillhör utan tvekan bokens roligaste stunder. Flinade för egen del också mycket riktigt gott mest hela tiden åt papegojskrället.

Har hittat sin tvåsamhetslycka

Också får vi förstås heller icke glömma att Truut är förälskad. Äntligen tycks han ha hittat sin tvåsamhetslycka, och föremålet för hans ömma låga är Rebecca, romantisk läkare som erbjuder adderad familjelycka från en tidigare relation, dessutom. Alltihopa för priset av en, med andra ord.

Retreatläger av flummiga sorten

Eldstorm inleds för övrigt med en ganska lång episod som av allt att döma inte har ett jota med fortsättningen av berättelsen att göra. Här möter vi Truut på ett retreatläger av den hippieorienterade flummiga sorten. Det handlar om att äta och dricka så nyttigt det bara går, utöva yoga, röka på och genomleva en tarmsköljning. Samt – om energierna är dom rätta just för tillfället – idka älskog.

Men det där sistnämnda ställer inte Truut upp på, han är ju i ett lyckligt förhållande nuförtiden. Hans dagar av otrohet är över, så glöm sådant.

Tar tillfällig paus från brottet i fokus

Och när vi nu ändå är inne på det här med glömska. Alla dessa sidåspår övertygar en definitivt om att deckarhistorien inte ter sig lika viktig som man kan tro. Öhrlund kan mycket väl lägga en massa krut på att brodera ut Truut-kollegorna Caroline Herrera och Richard Kahns trassliga privatliv och tillfälligt ta (skriv)paus från den brottsfokuserade banan bara för att strax därefter hoppa tillbaka dit igen.

En given favorit i deckardjungeln

Det är inte alla som kan få ett sådant lössläppt närmande till storyn att funka, men det funkar för Öhrlund eftersom skrivarglädjen är så uppenbar. Mannen är också mycket riktigt en given favorit i den inhemska deckardjungeln. Så Truut är välkommen tillbaka. Utan tvekan är det så.

En mordisk domare att sakna

Sedan kan jag sakna den hårdkokta edgen och de sylvassa inre monologerna som bokserierna om psykopaterna Christopher Silfverbielke och domaren Suzanne Eriks – vars ena bok Truut gästspelat i – bjuder på. Sifverbielke är dessvärre död, men kanske kan Öhrlund låta Eriks komma tillbaka och fortsätta göra processen kort med bus och annat irriterande folk utanför rättegångssalarna inom kort. Det hade varit något att se fram emot. Hon är saknad, nämligen.