Klicka på bilden, för att se hela bilden
Trender kommer och går, intressen uppstår och försvinner, företeelser glöms bort. En nästan helt bortglömd företeelse är pojkars enorma intresse för flyg och flygplan på 1970-talet. Detta intresse fanns med största sannolikhet även tidigare, men jag gissar att flygplansintresset nådde sin kulmen under 70-talet.
Vi som är födda på 60-talet och var barn på 70-talet ägnade mycket tid åt flygplan, framförallt stridsflygplan, och i synnerhet plan från andra världskriget. En vanlig födelsedagspresent på 70-talet var de billigaste byggsatserna från Airfix. De som kom i blåsförpackning, en plastbubbla på en pappskiva.
Billigt nog att ge till gosse som fyllde år
På gatan jag växte upp på fanns Lantz Cykel & Sport. Lantz hade även en avdelning med leksaker – han hade många Big Jim-grejor – och byggsatser. På ett snurrställ hängde de billigaste Airfixmodellerna. Jag minns förstås inte vad de kostade, men de var billiga nog att ge till någon gosse som fyllde år. Helst ville man förstås ha de större modellerna i kartonger, sådana fick man inte lika ofta.
Visst hände det att vi även byggde stridsvagnar, kanske även fartyg, men flygplan var populärast. Kanske för att de var snyggare, tuffare – och för att de kunde flyga. Airfixkatalogerna var något jag lusläste om och om igen. Jag markerade vilka modeller jag ville ha, och jag ritade av flygplan och andra farkoster.
Det värsta man kunde läsa på 70-talet
Förutom Airfixkatalogen läste vi serietidningen Pilot, som främst innehöll serier om flyg och piloter. Mest handlade det om krigsserier. Krigsserier var förstås det absolut värsta man kunde läsa på 70-talet, vid sidan av skräckserier. Krigsserier befann sig snäppet under romantikserier. Dock inbillar jag mig att just Pilot var en aningen mer accepterad tidning än de där små häftena i fickformat – som om det lilla formatet gjorde krigsserierna sämre.
Var detta den enda läsningen?
Det första numret av Pilot jag köpte – eller snarare fick – var nummer 7/1977. Familjen skulle resa på semester till Great Yarmouth i England och inne på EPE-livs på Infarten köpcentrum fick jag välja en serietidning att ha med mig. I vanliga fall köpte jag främst Fantomen och Tomahawk, men det aktuella numret av Fantomen hade jag redan och Tomahawk var bara på 36 sidor.
En rätt udda tidning
Pilots sommarnummer innehöll 70 sidor – omslaget gick att vika ut, så det blev två extrasidor. Så här i efterhand undrar jag om detta var den enda läsning jag hade med mig. En ynka tidning? Fast på den tiden läste jag genast om en tidning när jag läst ut den. Och sedan läste jag den en gång till. Och jag läste verkligen allt, inklusive rutan med information om redaktörer, adress och tryckort.
Inför denna artikel läste jag om Pilot nr 7/1977, samt ytterligare ett antal andra nummer från 70-talet. Det var en lite märklig upplevelse – och jag insåg att Pilot var en rätt udda tidning.
Krigstidning i det lilla fickformatet
Tidningen Pilot startade redan 1965. Då hette den Pilot-22, och gavs ut av Centerförlaget. Det var en krigstidning i det där lilla fickformatet. En trevlig grej med 70-talet var att det för oss läsare inte var så noga om serietidningar var nya eller inte, bara de var bra, spännande eller roliga (detsamma gällde film, vi såg gladeligen svartvita filmer från 30-talet). Därför köpte vi mängder av begagnade tidningar.
Mög från 60-talet gick att få tag på
Gamla tidningar ansågs oftast inte ha samlarvärde, så alla begagnade serietidningar kostade ungefär lika mycket. Och mycket gammalt mög från 60-talet gick att få tag på utan större problem. Om man i en annons i en gammal nedlagd tidning såg en annons för den annan gammal nedlagd tidning och den såg spännande ut, gick det i många fall att hitta tidningen.
Alltså läste jag på 70-talet även Pilot-22 med stort nöje, utan att någonsin fatta var talet 22 kom ifrån. Kanske ville Centerförlaget att tidningens namn skulle likna Spion 13, som börjat komma ut ett år tidigare. Spion 13 var också en tidning jag läste mycket av – flera år efter att den lagts ner.
En jävel på att klä ut sig
Egentligen tyckte jag att Spion 13 var bättre än Pilot-22. Denna serie från det brittiska förlaget IPC, som var en del av Fleetway, handlade om en brittisk spion under andra världskriget. I Sverige hette han David Locke, men hans originalnamn var David Doughty, Antagligen tyckte man att Doughty var för svårt att uttala för svenskar. Spion 13 var en jävel på att klä ut sig. Med små medel kunde han snabbt och enkelt förvandla sig till nästan vem som helst. Längd och kroppsform var inga problem.
126 nummer, men bara 58 avsnitt
Spion 13 skapades av tecknaren Graham Coton (1926-2003) och publicerades i Thriller Picture Library mellan 1958 och 1968. Enligt uppgift gjordes det 58 avsnitt av Spion 13, men i Sverige lyckades man ge ut 126 nummer mellan 1964 och 1970 – de torde ha kört många repriser.
1970 gick tidningen upp i format till traditionellt serietidningsformat, och serierna redigerades om från det lilla formatet med två rutor per sida. Efter ett 30-tal äventyr tog Alberto Breccia över som tecknare på Spion 13, och de sista tio, femton sista numren gjordes av anonyma förmågor.
Väldig massa människor tecknade
En annan seriehjälte som härjade i IPC:s tidning Thriller Picture Library, var Battler Britton – och det var Battler Brittons äventyr som publicerades i Pilot-22. Andra världskrigets flygaress Robert “Battler” Britton dök upp för första gången 1956.
Serien skapades av Mike Butterworth and Geoff Campion. Brittons äventyr publicerades i flera olika tidningar, innan den hamnade i Thriller Picture Library. En väldig massa olika människor tecknade serien, två av dem var Ian Kennedy och, faktiskt, Hugo Pratt. Britton härjade fram till 1984, men serien har återupplivats en eller ett par gånger sedan dess.
Titelbyten
Liksom Spion 13, gick Pilot-22 upp i format 1970. Även bindestrecket skippades, så titeln blev Pilot 22. Från och med nummer 13/1970 tog Semic över utgivningen.
1971 slogs tidningen ihop med den kortlivade krigstidningen Attack!, så då fick tidningen heta Pilot 22 med Attack! ett tag. Därefter skippades tillägget “22” och titeln blev Pilot med Attack!. 1972 slopades “med Attack!”, och tidningen fick heta Pilot fram tills att den lades ner 1984. De sista åren innehöll Pilot även serier om motorsport, vilket innebar att det kunde förekomma bilar på omslagen.
Om bombplanet Flygande fästning
Serierna i Pilot kom för det mesta från IPC, men det förekom även serier från IPC:s största konkurrent D.C. Thompson (som inte ska förväxlas med amerikanska DC Comics), samt en del fransk-belgiska och amerikanska serier, plus Snobben och humorserien Fritz Von Flaxen av svensken Stefan Nagy.
Som barn gillade jag Battler Britton, som fortfarande förekom flitigt i Pilot. Men jag minns särskilt två serier från det där numret av Pilot jag fick sommaren 1977, eftersom namnen på dessa serier var slagkraftiga: Division ‘F’ för Feg och Fritt fram för fästning. Det enda jag kom ihåg var dessa allittererande namn, samt att den senare handlade om bombplanet flygande fästning.
Dessa två serier kom från IPC:s veckotidning Battle Picture Weekly, som startade 1975. Redan efter ett år och 84 nummer slogs Battle ihop med en annan tidning – och sedan fortsatte Battle att med jämna mellanrum slås ihop med andra tidningar, tills den lades ner 1988 efter 664 nummer.
En lång rad tecknare och författare
Battle var en av de många tidningar som anlitade serieförfattarna Pat Mills och John Wagner för att skapa innehåll. Mills och Wagner anlitade i sin tur Gerry Finley-Day för att skriva serier till Battle, men han hade förstås sällskap av en lång rad författare och tecknare. Division ‘F’ för Feg hette i original Y for Yellow Squadron (den tecknades, kanske inte alltid, av Bill Lacey), medan Fritt fram för fästning hade den tråkigare titeln King of the Yanks.
Stenhård och kontroversiell tidning
En annan serie som gick i Battle Picture Weekly var The Spinball Wars. Den publicerades på svenska i Seriemagasinet. Eftersom tidningen Battle var framgångsrik, startade Pat Mills 1976 den liknande tidningen Action, en stenhård och kontroversiell tidning med serier som Dredger och Hook Jaw, vilka också dök upp i Seriemagasinet. Skribenterna på serietidskrifterna Bild & Bubbla och SerieGuide, samt troligen även andra kulturskribenter, blev synnerligen upprörda när de fick se dessa våldsamma serier i Seriemagasinet.
Makalöst träiga
Som vuxen har jag svårt att ta mig igenom dessa gamla krigsserier från IPC. Jag vill inte påstå att de är dåligt tecknade, men de är ofta något makalöst träiga, både vad gäller teckningar och innehåll, och upphovsmän angavs nästan aldrig. Men som barn tyckte jag att dessa serier var lika häftiga som spännande.
Eleganta och slickade teckningar
Betydligt bättre var de fransk-belgiska serier som ibland förekom i Pilot. Jag gillade speciellt Buck Danny, av Georges Troisfontaines, Jean-Michel Charlier och Victor Hubinon, och Dan Cooper av Albert Weinberg. Dessa serier var eleganta med slickade teckningar, och jag imponerades djupt av de tjusigt avbildade flygplanen.
Dessa serier utspelade sig i modern tid – det vill säga efter andra världskriget, vilket innebar att de innehöll jetplan och grejor. Vad jag kanske inte tänkte på som barn, var att trycket ofta var under all kritik. Ibland har linjer försvunnit från de här serierna, som ursprungligen gjordes för ett större albumformat.
Kom bara två album
En mer obskyr fransk-belgisk serie som gick i Pilot, var Dick McYves. Den serien heter egentligen Yves Sinclair. Det kom bara två album, 1975 och 1976, innan den lades ner. Vid en snabb anblick ser det här ut att vara en helt annan serie – den ser ut som Johnny Hazard. Detta beror på att seriens tecknare Patrice Serres, som dog i våras, tidigare bott några år i USA, där han arbetade som Frank Robbins assistent på Johnny Hazard. På det andra Dick McYves-albumet assisterades Serres av Marcel Uderzo, yngre bror till Asterix-tecknaren Albert Uderzo.
Arrangerade SM i modellbygge
Nå. Jag skrev ovan att Pilot var en rätt udda serietidning. På vilket sätt? Jo: Pilot innehöll en hel del annat än serier. Här fanns insändare och tävlingar, samlarbilder och artiklar. Många sidor ägnades åt byggsatser, läsarna skickade in bilder på flygplan de byggt, det tipsades om hur man bygger avancerade modeller, och hur man snidar till radiostyrda farkoster.
Pilot arrangerade SM i modellbygge. Många insändare handlade om tekniska detaljer och om flygplansmodeller, snarare än serierna och deras skapare. Jag undrar om tidningens redaktion faktiskt kunde svaren på frågorna, eller om de hade anlitat experter.
Märkligast i tidningen var de långa artiklarna om saker jag tycker känns riktade till en synnerligen begränsad publik. Som till exempel ett långt reportage från ett besök på en fabrik som tillverkar flygplansmotorer, illustrerat med bilder på, just det, motorer.
Serierna hade hunnit bli mossiga
Under 80-talet blev det mindre vanligt att barn och ungdomar byggde modeller. eller flög med radiostyrda plan. Kanske var det en bidragande orsak till att Pilot lades ner 1984.
En annan orsak var kanske att tidningens serier hade hunnit bli rätt mossiga, och det fanns andra, häftigare, modernare serier att läsa. Samtidigt slutade pojkar att läsa Biggles-böckerna, som funnits i tryck sedan 30-talet.