SAY SHE SHE, Lille Vega, Köpenhamn den 23 augusti 2023 – stämsången räcker hyfsat långt för den Chic-influerade tjejgruppen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

På sin hemsida presenteras tjejtrion Say She She med fast bandkvartett som en grupp med blinkningar åt Nile Rodgers och Chic. Vilken verkligen inte är det sämsta. Fast lustigt nog var det inte intrycket man fick första gången det New York-baserade bandets debutalbum Prism snurrade i CD-spelaren. Visst att de nostalgiskt placerat sig någonstans där 70- och 80-tal möts kunde märkas, men Chic-vibbarna lyser faktiskt inte överdrivet starkt på detta förstlingsverk.

Live visade det sig dock vara en annan femma. Inledande C’est si bon skulle mycket väl ha kunnat vara Chic-skyddslingarna Sister Sledge sisådär 1980. Anden i Nile Rodgers funkiga gitarr gick i alla fall inte att ta fel på här, och det var inte den enda sången som gav associationer till gruppen ifråga.

Funky protest mot abortlagar

I Reeling en stund senare drogs funkelementet upp ytterligare, och gitarrsoundet var minst lika uppenbart. Fast jag kan förstås inte påminna mig om att Chic någonsin gjorde en låt med ett inlägg i miljödebatten med Moder Jord som protagonist.

Inte heller skulle de göra ett funky protest à la NORMA, med udden riktad mot de senaste årens nyinförda stenhårda abortlagar. Men tiderna har som bekant drastiskt förändrats till det sämre även i detta avseende på senare år, så vem vet vad som händer härnäst.

Sneglar på Motown

Men funken i i all ära. Hur bra förebilden än är går inte att leva på den allena. Verkar i alla fall dessa unga damer tycka. Således sneglar tjejerna på andra välbekanta ting också. Som denna kväll på Motown. Fortune Teller tedde sig som en minst lika balsamerande sång i sitt midtempo-land där stämsången satt som en given smäck med Supremes-stuk.

Softa vaggande ballader

På samma sätt var Blow My Mind en soft lätt flummig ballad med kvällens enda ordentliga gitarrsolo. Fast vid närmare eftertanke var alla framförda ballader av det softa vaggande slaget. Som Don’t Wait och Don’t You Dare Stop. Associerade mer än något annat till 90-tals-R&B här om sanningen ska fram. Och det ska den ju.

Det dansanta borde betonats mer

Frågan är dock om inte sommarljuva Astral Plane var bäst i denna balladbukett. Vi talar upplyftande sak med stämsången på balsamerande topp här.

Sedan blev det kanske väl mycket nedtonat tempo mot slutet i detta knappt 70 minuter långa gig. Say She She är trots allt ett rörligt dansant gäng av klassiskt tjejgruppssnitt där framme vid mikrofonerna, och detta borde onekligen ha betonats mer.

Därför hade det också varit på plats med någon mer Motown-flirt eller ytterligare några Chic-inspirerade nummer. Men man kan väl inte få allt, så jag tackar mjukast för att man avslutade med en något släpig variant av det sistnämnda i form av Forget Me Not.

Lyfter inte helheten

Dock kunde gruppen gott ha skippat det långrandiga instrumentalnumret som avverkades medan flickorna tog en paus. Missförstå mig inte nu, fyrmannabandet svängde duktigt, men den här typen av inslag utgör oftast inte ett lyft för showen som helhet. Eller ens det. Vilket märktes även i detta fall. Publiken i det hyfsat välbesökta Lille Vega rusade ut ur rummet medan numret pågick med – får man förmoda – avsikt att besöka relevant bekvämlighetsinrättning.

Stämsången räcker långt

Fast överlag ska ingen direkt skugga falla på Say She She. Amerikanskorna framstår överlag som proffsiga och den sympatiska framtoningen är vinnande samtidigt som det onekligen vilar en viss, speciell personlighet över dem.

Dock kan jag tycka att låtmaterialet är något ojämnt, men detta vägs till stor del upp av den ständigt lika snygga stämsången. Och det både räcker långt och är vackert så. Särskilt nu så här i början av karriären.