Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hon kommer troligen alltid att vara mest förknippad med sin jättehit Murder on the Dancefloor, och den minst lika stora Groovejet (If this Ain’t Love), samarbetet med den italienske DJ:n Spiller. Men Sophie Ellis-Bextor har aldrig slutat göra musik.
För sedan det dubbelt miljonsäljande debutalbumet Read My Lips såg dagens ljus 2001 har brittiskan släppt ytterligare sex fullängdare, och föga förvånande har hon aldrig lyckats upprepa den initiala succén. Visst, särskilt på den brittiska hemmaplanen fortsatte hitsen komma ett tiotal år till, men överlag har lyckan på listorna utgjort ett sluttande plan ganska länge nu.
Samarbete med välrenommerad singer/songwriter
Fast kritikerna där började förstås uppskatta henne mer när hon drog igång ett samarbete med välrenommerade singer/songwritern Ed Harcourt för knappt tio år sedan. Då blev stilskiftena tydliga, och på albumen Wanderlust och Familia klev hon utanför bekvämlighetszonen och jobbade med folkmusik, orkestrerade tongångar och latinopop.
Tämligen gediget
Nya albumet Hana är således tredje kapitlet i samarbetet med Harcourt, och enligt egen utsago är det också det sista om man får tro de uppgifter som finns tillgängliga.
Men hur det nu än ligger till med den saken kan man konstatera att det här på det hela taget är ett tämligen gediget verk präglat av hyfsat mycket variation utan tendens till trendängslan eller oro över vad fansen ska tycka. Om det funnits någon sådan har den redan svepts bort med de två föregående albumen.
Radiolåtar att plocka
Samtidigt är det viktigt att påpeka att Hana långt ifrån är en svårtillgänglig skiva. Det här är en popplatta som det mycket väl skulle kunna plockas radiolåtar ifrån. Som förstasingeln Breaking the Circle. Eller Beyond the Universe, en snygg skapelse där ljudbilden tilldelats ett eko, som verkligen ger associationer till ”bortom universumet”. Och låt oss för all del inte heller glömma Everything is Sweet en numera sällsynt sak med discovibbar som minner om de tidiga hitsen.
Crooneraktiga vibbar
Sedan är det inte svårt att uppskatta sådant som Lost in the Sunshine, en vuxenpopig skapelse med crooneraktiga vibbar. Eller balladen Tokyo, vars lyrik frammanar bilden av alienering på en plats helt annorlunda jämfört med vår.
Den plats som avses är förstås den japanska huvudstaden, och temat fortsätter i Broken Toy, en soft historia i baktakt i vilken man kan höra diskreta österländska tendenser. Eller i alla fall vibbar. Förklaringen till detta går att finna i det faktum att Ellis-Bextor besökte Tokyo en tid innan pandemin bröt ut tlllsammans med sin son och mor, och blev inspirerad.
Har inte slutat vara relevant
Fast i slutänden tycker jag nog inte detta är så tydligt trots allt. Vad som däremot är uppenbart är att Ellis-Bextor numera framstår som en kreatör av tidlös pop med ett ofta lika vuxet som sofistikerat anslag. Det betyder dock inte att hon slutat vara relevant, bara att hon inte jagar hits. Däremot hade en hel del sånger förtjänat att bli listklättrare och/eller höras på radio.
Har en classy touch
Så ja, jag gillar det som bjuds på Hana, och det är inte bara för att Ed Harcourts produktion oftast både ter sig skönt lekfull och har en air av sofistikerad lust.
Det handlar också om att Sophie Ellis-Bextor själv har växt märkbart som sångerska. Inte minst har hon med ålderns rätt fått mer djup och nyans i leveransen, men det finns det en classy touch hos henne också som tilltalar och förstärker det personliga.
Har lyckats gå vidare
Därmed är det heller inte svårt att göra tummen upp för detta verk. För många popdamer kan det vara svårt att bli äldre och gå vidare med musiken, men Ellis-Bextor är onekligen en av de som lyckats. Dessutom utan att göra våld på sina egna önskemål och visioner.
